Millan- lantismorsan!

Tisdagen den 6 december. Den beräknade dagen.
Och den dagen som jag trodde minst på att det var då han skulle komma ut. Det är ju bara några ynka procent som prickar in "rätt" dag. Så nu har vi gjort vårt att öka den statistiken.
Men när det inte satt igång under måndagen så var jag ju helt säker på att nu går jag över tiden...
Så fel jag hade!

Jag vaknar strax före 7 av att nu känns det i magen. Rejält.
Molvärken som kom från ingenstans kändes inte alls som den värk som jag haft under
de senaste veckorna. Anders hade precis åkt till jobbet och jag ville inte ringa till honom på en gång OM
det nu inte var på gång på riktigt (fast jag visste ju det, men ändå...).
Ville kolla först så jag inte bara var skitnödig.. och när jag uteslutit det och insett att idag kommer det ske, då
började jag lägga upp en plan.
Planen var att väcka Tuva, få i henne frukost och sen köra henne till dagis som vanligit
kl 9. Och SEN skulle jag ta tag i det där med födandet.
Den planen sprack ungefär direkt...

Tuva vaknar kl 7 och då har värkarna satt igång. Vi börjar äta frukost och jag tycker att
värkarna kommer så förbaskat tätt! Så jag börjar klocka.
Bomber och granater! Värkarna kommer var 3:e minut!!!
Redan från start....  Va hände med latensfasen liksom?

Nu är klockan 7:30.
Och nu känner jag väl att det börjar bli bråttom. Ringer till Anders, som inte svarar!
Väntar 2 värkar, ringer igen. Svarar fortfarande inte! Ringer då ett annat nummer till
maskinuthyrningen på jobbet där en kollega letar upp Anders.
Jag väser fram att han måste komma hem. NU. Och lägger på i örat på honom.

Nästa samtal blir till min mamma som i princip står redo med mobilen i handen.
Vi bestämmer att hon ska hämta Tuva på dagis nån gång under eftermiddan. ¨
Så då kan jag släppa det.
Sen börjar projektet med att få Tuva klar, snabbt som attans. Utan att hon märker av att hennes
mamma är helnipprig och är livrädd för att föda hemma i hallen....

Anders kommer hem, gör Tuva klar och kör henne till dagis.
Under tiden ringer jag till förlossningen. Och det är inget snack om saken. Vi ska åka in på en gång!
Efter lite sistaminuten-packning och på med tensen så kommer vi äntligen iväg strax efter 8:30.

Resan in är rätt så lugn. Värkarna fortsätter komma tätt men det går fint att andas igenom dom. Mellan värkarna så kan jag prata som vanligt.
Bla bla blaa, *aaaandas*, Bla bla blaa, *aaaandas*, Bla bla blaa, *aaaandas*,

Och varje förlossningshistoria måste nästan innehålla en parkeringsstory.
Det gör även vår historia. Fast denna gång berodde det inte på en nervös pappa som gör nåt
korkat. Nä. Nu var det så att parkeringen var full!
Ni som vart vid Danderyds förlossningar vet hur korkat liten och trång parkering det är där.
Och nu var det proppfullt och bilar hade börjat ställa sig lite här och där...
Det ville inte vi göra eftersom parkeringsvakterna är väldigt nitiska där så vi börjar snurra runt lite med bilen
och Anders precis släppa av mig vid entrén när det blir en plats ledig.
Vi var väl 3 bilar som satsade mot den, men vi hann först. Pillutta er andra!

Kl 09:50 vart vi inskrivna på BB Stockholm. Jag behöver bara kliva ur hissen för att känna att det här kommer att bli hur bra som helst. Jag älskar stället från första stund!
Vi får en jättego sköterska, en barnmorskestuderande som var helt underbar och en ännu bättre
barnmorska.
Blir uppkopplad med ctg:n på en gång, som visar att värkarna fortsätter att komma tätt.



Värkarna går fortfarande bra att bara andas igenom även om de nu kräver min fulla
koncentration. Barnmorskan berömmer mig för min fina andning och jag skryter om att jag är en van yogi.

Sen är det dags för en undersökning. Jag är jättespänd på hur mycket jag öppnat mig och gisar på max 4cm. För jag hade ju bara haft värkar i 3 timmar. Så snacka om att jag blev chockad när hon sa att det var öppet 7cm!!!! Så då var det bara för Anders att hämta all packning i bilen och göra oss hemmastada.


Sista kortet som gravid! och tröjan hann jag aldrig få av mig sen förrän efteråt. 
(Det hanns inte med att ta fler kort, och jag som velat ha ett sista magkort...)

Nu började det gå undan inne i magen. Smärtan blev direkt jobbigare efter undersökningen.
Jag blev tillsagd att gå omkring så mycket jag kunde och fick en sån där gåstol.
Och jag passade på att trycka i mig några mackor med under tiden.
Att stå var skitjobbigt och nu gjorde värkarna ont. I värktopparna var det nu jättesvårt att
andas ordentligt och jag fick koncentrera mig utav sjutton för att slappna av.

Nu var klockan runt 11:30 och jag ville ha akupunktur. Hon satte i nålar lite här och där.
Och nu kunde jag inte stå längre, så då vart jag placerad på en pilatesboll så jag kunde gunga på bäckenet istället under värkarna medan hon fortsatte sätta några fler nålar.
Dom började diskutera vem som skulle börja luncha, dom ville vara kvar minst 2 i rummet eftersom dom förstod att snart skulle det vara ordentlig fart. Jag började fundera på om jag med skulle försöka få i mig lite mat innan det var dags.
Då gick vattnet. Och som det gick!!! Klockan var då 11:50.

Och vattnet var jättebrunt! Bebisen hade tokbajsat i vattnet och jag vart orolig..
Lunchen var bara att glömma. För alla.
Sköterskan började sätta fast ctg:n för att i nästa sekund slita bort den igen.
För nu började krystkänningarna komma.

Upp i sängen, på alla fyra med saccosäcken framför mig att luta mig emot. Så där stod jag med rumpan mot personalen. I vilken annan situation som helst så är ju kanske inte det så trevligt. Men då var det den bäst tänktbara ställningen att stå i.

Pang boom så börjar jag krysta. Efter första krystvärken så känner jag att halva huvudet är ute.
Nästa krystning så känner jag axlarna glida förbi och sen sitter han fast vid armarna.
Då förstår ju jag att nästa värk så kommer det bara att säga slurp så är bebis ute.
Och så blev det. 3 krystvärkar, sen var Vide ute!

Det var häftigt att vara så pigg i kroppen, att känna exakt hur långt bebisen kom efter varje krystning och att få känna vad kroppen kan!!! Jag behövde inte ta i så värst mycket, kroppen skötte sig
nästan självt! Det var istället så att barnmorskan fick säga åt mig att inte krysta för mycket och att jag skulle andas ut värken. Det gick för fort.
Och att inte krysta när man inte vill göra nåt annat. Shit det var verkligen inte lätt!!
För det är ju nackdelen med att det går så fort. Kroppen hinner med att tänja sig.
Alltså sprack jag en hel del..... Lite smått här och där, förutom en stor.
Och den kände jag när den blev till. Helsike, det var det ondaste på hela förlossningen!!!

Så ihoplappningen var det som tog längst tid av alltihopa....

Men så fort det var klart så fick vi komma till rummet. Det var det som var så skönt med
BB Stockholm, att det var så smidigt att komma till rummet och göra sig hemma på en
gång och att det då var samma personal som följde med.
Så en dusch senare och lite försenad lunch så var jag jättepigg.
Adrenalinet efter förlossningen bara sprutade runt i kroppen! För jag var galet nöjd med hur det hade gått!
Jag hade tänkt innan att jag inte skulle skrika så mycket denna gång. Men det höll inte barnmorskan med om at jag borde vart tyst. Hon sa att det var i vrålet jag fick min kraft (för det var mer ett vrål än skrik,
snacka om att urkvinnan i en kom fram och jag tänkte själv vid ett tillfälle att hur fan får jag till
det här vrålet?! vart nästan rädd för mig själv..).
Och roligt lät det tydligen när jag vrålade eftersom Anders inte kunde hålla sig och garvade en del när jag frustade på... Men det kan jag bjussa på.... Bra att nån hade kul..

Men pigg var jag efter allt, och inte för att jag skuttade fram i korridoren, men jag var uppe 4 timmar efter Vide kommit ut och gick för att äta middag i samlingsrummet.
Det kan jag ju säga att jag inte gjorde efter Tuvas fl, då lämnade jag inte rummet på 2 dygn utan låg bar i sängen och orkade ingenting.
Snacka om skillnad denna gång!!


en nykläckt Vide.

Eftersom Vide hade bajjat i fostervattnet så gjordes flera andningskoller med några timmars
mellanrum. Och det visade bara bra resultat, och tur det. Annars hade vi fått stanna minst ett dygn till.
Och det ville vi verkligen inte. Vi längtade efter Tuva så det gjorde ont.
JAg ville inte ens tänka på henne för då vart jag bara ledsen och ville hem till henne!

Dagen efter vart vi utskrivna på morgonen. Men det dröjde några timmar innan vi kom oss iväg för jag fick så jäkla onda eftervärkar så jag höll på att storkna. Dom började direkt efter fl,
men där på morgonen gjorde dom skitont! Så jag fick en massa värktabletter och behövde vila upp mig lite för att orka ta tag i hemresan.
För trött började jag bli, jag kunde knappt sova på hela natten för jag var så stirrig..
Jag gick igenom förloppet gång på gång i skallen och kände mig helnöjd!
Nu hade jag haft både en långdragen och jättejobbig fl (Tuvas 48 timmar) och snabb och lätt på 5 timmar.
Gissa vilken jag tyckte var bäst?!
Jag kände att denna gång kunde jag knyta an till bebben på en gång, vilket jag hela tiden
sörjt att jag inte kunde med Tuva. Då var jag helt enkelt för utmattad för att orka med nåt alls!

Så den här förlossningen vart en revansch! Nu hajar jag äntligen vad folk pratar om som säger att föda barn är det häftigaste som finns!!!

Det blev helt utan smärtlindring denna gång, vilket jag med hade hoppats på.Det fanns inte tid för att tänka på nåt sånt utan det var bara att köra på!
Och det är ju riktigt ballt att känna precis ALLT! Det gör ju galet ont, men att kunna känna
bebisen hela tiden och hur långt den kommer i varje värk. Det är nåt speciellt det!
För det går ju an när det går så fort. Snacka om att vägen verkligen var färdigplogad!

Och att det var en pojke som kom ut, det kändes så självklart på nåt vis!


(Har jag glömt nåt nu?  Tror att jag fick med det mesta.... saknar ni nåt så säg till!)