Millan- lantismorsan!

näst sista dagen på året visade sig bli en kanondag!
Vi fick sova gott (bara 2 Vide-matningar!, ammade..), så pigga är vi, även om jag höll på att somna på soffan nyss...

På förmiddan besökte jag å kidsen min farmor, sen kidnappade vi Anders för att äta lunch alla tillsammans.
Vide sov sig igenom det mesta...

Nu är vi hemma och myser. Eldar  o glor bollibompa!


Och idag är jag betydligt gladare, för amningen har funkat utan problem hela dagen! konstigt... men så skönt! även om det är tillfälligt så är jag på banan nu igen. Fan man blir verkligen kocko när amningen trasslar!!
hoppas det håller i sig resten av kvällen!

För om det blir en lugn kväll så ska jag ha en ost å kex-afton! dock utan vin, det väntar jag med...

Gårdagkvällen var den värsta sen lilla Vide kom. Jag tänkte inte berätta ingående om hur det var, men kvällen var jobbig. Jag höll på att bli helt knäckt, Vide vart snorarg, Tuva ledsen för att hennes mamma vart konstig.
Då tänkte jag slänga pissamningen åt helsike.

Men så gick det så bra inatt.... Liggamma funkar ju än så länge bra. Men så fort man inte är hemma så blir det ju förbaksat knepigt....
Så jag ska försöka pumpa ur. Han fick även ersättning igårkväll när Anders var tvungen att ta över och jag fick inte ut en droppe ur brösten. Vide gillade även ersätningen så nu har jag bunkrat upp med sånt!

på tal om pumpa.. jag ska väl göra det nu när han sover.. så jag får lite lugn o ro!

Det går inte alls..
Eller ibland funkar det. Men det har gjort mig stressad över amningen, ska det funka denna gång eller blir han bara arg?
När det funkar, en av 5ggr kanske, då känns det bra och jag tycker amningen är okej. Men när det inte funkar så slutar det med onda bröst, en skrikande Vide och en storgråtande mamma...
Han blir bara arg och ger efter ett tag upp och somnar av utmattning. Då hinner han inte bli mätt ordentligt utan vaknar snart igen och då samma visa...
Och Tuva blir ganska så påverkad, när Vide blir arg och jag blir frustrerad och stressad...
Nån mysstund är det då inte...

På nätterna funkar det oftast bra som tur är!

Jag började flaskmata igårkväll med bröstmjölk. Det gick jättebra och han åt lugnt och sakta ca 80-100ml.
Han har även fått flarran några gånger idag.

Nackdelen är att det är meckigt som tusan. Det tar tid att pumpa ur och Vide hinner hungra ihjäl så det hela blir ganska så stressigt ändå. Det är knepigt att få nåt ur tuttarna när Tuva härjar omkring, Vide är hungrig och jag inte riktigt fått in pumptekniken... Och hur fanken gör man när man inte sitter hemma i soffan?!

Tanken är att delamma och ge resten på flarra en tid nu och sen gå över till ersättning kanske vid 3 mån om det funkar att hålla på så här. Jag skulle tro att mjölken kommer sina så småningom, fast just nu känns det istället som produktionen ökar när jag börjat pumpa, men det tar väl ett tag sen kanske det blir mer stabilt igen. Vet ju inte riktigt hur mycket han kommer vilja äta per gång. Men 100ml känns som en rimlig mängd kanske...

Har DU några flaskmats-tips?!
jag har inte så stor koll på när det gäller bröstmjölk på flarra....

Dagen går fort när man sover bort hela förmiddan....
Inatt var en knölnatt... Vissa nätter har Vide en förmåga att låta så förbaskat mycket.
HAN sover, men inte jag...
Så vi fick offra dagens stora loppis och sova istället. Annars skulle jag inte palla med resten av dagen.
Tuva är på dagis idag, där det knappt var några barn alls. Men hon var nöjd ändå att få komma dit!
Så redan om en timma ska hon hämtas igen. Och sen vet jag att jag inte får nåt vettigt gjort alls när jag är själv med båda barnen.
Men nu är jag åtminstone lite mer utvilad!!!

Vi har haft en underbar jul. Även om jag mest har ammat och vart trött, men Tuva har haft så skoj så jag lever på hennes julglädje!

Julafton spenderades hos mina föräldrar, dit också gammelmormor, gammelmorfar och min morbror kom.
Och det blev så lungt som det går med 2 kids i huset.
För Tuvas del blev dagen en enda lång längtan efter tomte och klappar och jag fick backflash om hur jobbig julen faktiskt var när man var liten...

I väntan på tomten.....



Efter maten, som intogs tidigt på förmiddan så att gammelfolket skulle orka, så kom äntligen tomten!!
Tuva var inte alls blyg utan studsade som en uppåttjackad känguru när han kom!
Skägget var såklart väldigt intressant.....



Och när tomten gått så fick vi oväntat besök. Av inte mindre än 5 tomtar till!! 
Vi måste vart förbaskat snälla iår som fick besök av totalt 6 tomtar 



Det var kul med massa besök, även om det blev lite mycket för Tuvaluva där ett tag med massa tomtar och massa julklappar.
Tyvärr blir det alltid en klapphysteri och jag tycker det är rätt så jobbigt eftersom det inte lär Tuva att uppskatta det hon får. Mycket vill ha mer och ett habegär växte fram under kvällens gång (som för många andra barn med..)
Nästa år ska vi styra det bättre och ha ett maxantal klappar. Det blir för mycket av det goda...

Julfirandet för en liten 2,5vecko gammal bebbe är slitsamt.... Han sov sig igenom större delen av julafton. Sov han inte så åt han. Eller kräktes...
Men lilla Vide skötte sig exemplariskt och impade på gammelfolket!



Men när alla klappar var öppnade så rådde en skönt lugn, när vi vuxna kunde sitta och ta det lugnt med ost och kex i soffan och Tuva lekte med sin favvojulklapp:


Mac!
Kan lugnt säga att Bilar var årets tema för julklapparna. Blixten och gänget är hon totalt insnöad på nu, och legot med Mac, Blixten mfl var det bästa av allt (tack mormor!).

Nu är julen slut och mellandagarna är här. Anders jobbar på som vanligt så julen vart väldigt kort i år.
Men det gör inte så mycket. För min del flyter ändå dagarna ihop nu när jag bara ammar och tvättar...
Fast trots det så har julen vart kanon!!

Den här julen har liksom bara runnit iväg... jag ska lägga upp några bilder sen o skriva mer om helgen.
Men orken har totalt gått ur mig, speciellt efter denna stormiga natt där huset nästan blåst bort, med en uppladdning först i form av ett amningsmaraton. 4 timmar non-stop amning vart det igårkväll...
Det sliter på det ska jag meddela. Att börja med ersättning blir allt mer lockande....

återkommer inom kort!

om det är nån som missat det så är det ju faktiskt julafton imorgon!
svårt att tro när man tittar ut.... Lite vitt är det här, men det är det lilla...
Hoppas det inte hinner regna bort helt!

Och vad gör du en lantismorsa som jag så här dagen före dagen?
stoppar korv? kokar skinka? lägger locket på brunnen?

nä. jag gör inte ett pillijota idag.... Men jag ska. Sen.
Men jag har faktiskr lagt in lite oliks sorters sill. Idag ska jag göra min låtsats-skinka (av tofu),
en jansson och qournköttbullar.
Men det är det enda. Orkar o hinner inte mer än så...
Att ha en nykläckt å en tossig storasyster här hemma känns som en okej ursäkt!



Så om tiden springer iväg för mig imorgon (antagligen) så säger jag nu:

GOD JUL PÅ ER ALLA!!!!!

4.1 kg!



Lillfisen håller på att bli Dunderklumpen!
Nu har han gått upp ett halvt kilo sen ankomsten.

Så det kanske är tur att han spyr som en dyngfull fjortis, annars hade han väl vägt
typ 10 kg vid det här laget....

Vi var alltså till bvc igår, nästa gång blir om 2 veckor!

Många har frågat hur det går med amningen för mig. Just eftersom det inte gick så bra
att amma Tuva. Jag vantrivdes jättemycet med det, och jag hade ingen vidare bra
kvalla på mjölken så Tuva vart inte nöjd.
Om det berodde på hur jag mådde eller om jag började må dåligt för att det inte räckte till
henne. Det vet jag inte. Hönan eller ägget...

Jag har väntat med att svara på frågan eftersom jag inte visste hur det går.
Det vet jag egentligen fortfarande inte.
Mjölk har jag. Vide verkar nog bli mätt, även om han äter ofta. Men han är ju bara 2 veckor gammal så
det ständiga ammandet hör ju till...

Men jag vet inte om jag trivs med det den här gången heller. Det är okej nu när jag mest
sitter hemma i soffan, då är det bekvämt att bara håva fram boobsen.
Men han ska greja och böka så förbaskat när han äter. Och det gillar jag inte när jag är
blnad folk, bl a eftersom det innebär en hel del tutt-flashande....
Högra bröstet är inte konstruerat för att ammas med helt enkel, och jag börjar känna
av stressen igen när det är dags att äta på den sidan.



Jag har nu amningsnapp hemma som jag starkt överväger att prova.
Men jag har hört att man får köra med det sen, och det verkar lite bökigt.
Å andra sidan är det bökigt nu med. Såren har ialla fall läkt helt nu.
Men det gör hela tiden ont på höger sida, han får aldrig till helt korrekt grepp där och det tror jag inte att
han kommer få nån gång heller.

Jag har nu som (del)mål att amma i minst 3 månader. Det var så länge jag ammade Tuva.
Sen får vi se. Tror det kommer bli flarran sen...
Vi får se...

Tuva är väl den enda i det här huset som har nån slags julfeeling.
Och hon har det så mycket så det räcker till hela familjen.
Jag skulle tro att det pratas om rätt så mycket på dagis, för igår kom hon hem och tjatde
på om tomten, och att han kommer med en STOR säck julklappar!
Minsann!

Här hemma gör vi bäst vi kan med att få julmys. Granarna kläddes igårkväll.
Tuva har fått en alldeles egen gran på sitt rum (i plast... som en annan stadsunge haha, men den
sticks i alla fall inte...)

Den skulle kläs. Om och om igen. Och igen. "böja fjån böjan".



Och på julaftons morgon kommer hon att hitta ett litet paket under granen när hon vaknar.
Ett paket med lite pysselsaker tror jag bestämt att tomten kommer lägga dit.
För tomten tänker nog på fröken Tuvaluvas föräldrar som kan behöva en lugn start på
julaftonen och då passar det ju bra med pyssel.
Så hon kan sitta där och pyssla i lugn och ro, och tindra med ögonen... jojo!!

man ska hinna komma upp ur sängen, hinna komma i tid till dagis, helst ha hunnit få
på sig kläderna innan.
Man ska hinna diska, tvätta, skita och kanske äta med. Man ska hinna sova ikapp lite förlorad sömn.

svettigt värre att vara 2barnsmorsa ibland....

och det är så många jag borde ringa till och säga åt dom att komma hit och fika, men får
inte riktigt arslet ur. så bjud in er själva vettja! jag vill träffa er!!

Det får jag höra ofta nu för tiden!

Och det stämmer ju. Jag ÄR pigg! Efter en urusel graviditet så mår jag prima!
Helt återställt är ju såklart inte kroppen, men det är inte i närheten av det usla
skick som kroppen var i som tjockis...

Jag kan gå omkring utan att få skitont och behöva vila i timtal efteråt.
Jag kan böja mig ner utan att spy och utan att det tar en kvar att resa sig upp.
Jag kan röra mig.

Så det är väl klart att jag då känner mig pigg!
Sen hjälper det ju till otroligt mycket att vi verkar ha fått ett barn som vet hur man sover...
och som nästan aldrig skriker.

Och det tycker jag att jag är väl unnat! Hepp!!!

JAg och Vide går upp vid 07, för att inte väcka prinsessan som smugit sig in till oss och ligger
toksnarkar.
Vide får tokäta i soffan sen somnar han. Då är det dags att väcka Tuva.
Så nu har vi 2 haft en mysfrukost i lugn och ro och glor nu lite på bollibompa.
Så idag är jag pigg, vi hade en bra natt med. Storasyster sov hela natten (hurray!)
och lillebror sov först ett långt 4 timmars pass, sen var det varannan timma mat.
Det är en jättebra natt tycker jag!

Precis som morrnarna före söta Vide kom. Och det är nog lite skönt för Tuvaluvan, att
saker kan vara "som vanligt" ibland med....

Men snart är det dags att sätta fart på båda ungarna och deras morsa.
Idag är första riktiga dagisdagen sen lillebrorsan kom!
Och Tuva längtar! Sen får vi se om det håller i sig under alla påklädesmoment... eller
om det blir brottningsmatch som vanligt.

För va är det egentligen med 2,5-åringar och ta på sig kläder?
Tuva vill bara slänga av sig kläderna hela tiden, och springa omkring och skrika
NAKENFIS!!!!! Vi borde med andra ord bo nån annanstans än i kalla Sverige...

Tuva vart så lycklig när hon såg all snö ute, så vi tog oss en promenad!
Premiär med 2 barn och ståbrädan (som jag köpte på loppis förra sommaren för en tjuga!)
Och med tanke på att det var den längsta promenad jag gått på LÄNGE, nu med vagn med 2 st barn +
snöslask som motstånd, så är jag nu trött! Fast på ett skönt vis!

Och ståbrädan funkade jättebra på grusväg med. Däremot när det blir snö sen på riktigt, då kommer det nog inte funka... Då får det bli promenader med hela familjen så får vi ta varsin vagn...

Sen att det var mest geggamoja av snön idag spelade inte så stor roll.
Lite snöbollar fick vi till ändå!
Tuva tjatar om att få åka skidor, och när hon insåg att vi inte
har nån backe här på gården så tyckte hon att vi skulle bygga en!
Det är tur att vi har (minst) 2 veckors fjällenvistelse att se fram emot i mars!!!!
Då kanske man tom kan damma av brädan och köra några åk! Vore fint!

Idag är första dagen hemma själv med kidsen. Anders har börjat jobba igen.
och jo, egentligen borde han ha sin sista pappadag idag. Han är bra på mycket
karln min, men inte på att vara ledig...
Men det ska vi nog fixa!

Natten var väl sådär. Tuva och Vide turades om att vakna. Tuva drömde en massa och Vide skulle äta
ofta för att sen spy upp det mesta...
Igårkväll slog herrn här ett nytt kräkrekord. Hela jag vart totalt nerspydd... jihaa


Vide "spypåsen" Blomqvist

kan det bli tristare väder???

idag är vi trötta hela familjen efter en natt full med bökande och uppvak.
Vide ville bara småäta, en gång i timmen så idag är jag kaputt!

Fast nåt äventyr måste hittas på... annars får en viss liten dam damp....

Tisdagen den 6 december. Den beräknade dagen.
Och den dagen som jag trodde minst på att det var då han skulle komma ut. Det är ju bara några ynka procent som prickar in "rätt" dag. Så nu har vi gjort vårt att öka den statistiken.
Men när det inte satt igång under måndagen så var jag ju helt säker på att nu går jag över tiden...
Så fel jag hade!

Jag vaknar strax före 7 av att nu känns det i magen. Rejält.
Molvärken som kom från ingenstans kändes inte alls som den värk som jag haft under
de senaste veckorna. Anders hade precis åkt till jobbet och jag ville inte ringa till honom på en gång OM
det nu inte var på gång på riktigt (fast jag visste ju det, men ändå...).
Ville kolla först så jag inte bara var skitnödig.. och när jag uteslutit det och insett att idag kommer det ske, då
började jag lägga upp en plan.
Planen var att väcka Tuva, få i henne frukost och sen köra henne till dagis som vanligit
kl 9. Och SEN skulle jag ta tag i det där med födandet.
Den planen sprack ungefär direkt...

Tuva vaknar kl 7 och då har värkarna satt igång. Vi börjar äta frukost och jag tycker att
värkarna kommer så förbaskat tätt! Så jag börjar klocka.
Bomber och granater! Värkarna kommer var 3:e minut!!!
Redan från start....  Va hände med latensfasen liksom?

Nu är klockan 7:30.
Och nu känner jag väl att det börjar bli bråttom. Ringer till Anders, som inte svarar!
Väntar 2 värkar, ringer igen. Svarar fortfarande inte! Ringer då ett annat nummer till
maskinuthyrningen på jobbet där en kollega letar upp Anders.
Jag väser fram att han måste komma hem. NU. Och lägger på i örat på honom.

Nästa samtal blir till min mamma som i princip står redo med mobilen i handen.
Vi bestämmer att hon ska hämta Tuva på dagis nån gång under eftermiddan. ¨
Så då kan jag släppa det.
Sen börjar projektet med att få Tuva klar, snabbt som attans. Utan att hon märker av att hennes
mamma är helnipprig och är livrädd för att föda hemma i hallen....

Anders kommer hem, gör Tuva klar och kör henne till dagis.
Under tiden ringer jag till förlossningen. Och det är inget snack om saken. Vi ska åka in på en gång!
Efter lite sistaminuten-packning och på med tensen så kommer vi äntligen iväg strax efter 8:30.

Resan in är rätt så lugn. Värkarna fortsätter komma tätt men det går fint att andas igenom dom. Mellan värkarna så kan jag prata som vanligt.
Bla bla blaa, *aaaandas*, Bla bla blaa, *aaaandas*, Bla bla blaa, *aaaandas*,

Och varje förlossningshistoria måste nästan innehålla en parkeringsstory.
Det gör även vår historia. Fast denna gång berodde det inte på en nervös pappa som gör nåt
korkat. Nä. Nu var det så att parkeringen var full!
Ni som vart vid Danderyds förlossningar vet hur korkat liten och trång parkering det är där.
Och nu var det proppfullt och bilar hade börjat ställa sig lite här och där...
Det ville inte vi göra eftersom parkeringsvakterna är väldigt nitiska där så vi börjar snurra runt lite med bilen
och Anders precis släppa av mig vid entrén när det blir en plats ledig.
Vi var väl 3 bilar som satsade mot den, men vi hann först. Pillutta er andra!

Kl 09:50 vart vi inskrivna på BB Stockholm. Jag behöver bara kliva ur hissen för att känna att det här kommer att bli hur bra som helst. Jag älskar stället från första stund!
Vi får en jättego sköterska, en barnmorskestuderande som var helt underbar och en ännu bättre
barnmorska.
Blir uppkopplad med ctg:n på en gång, som visar att värkarna fortsätter att komma tätt.



Värkarna går fortfarande bra att bara andas igenom även om de nu kräver min fulla
koncentration. Barnmorskan berömmer mig för min fina andning och jag skryter om att jag är en van yogi.

Sen är det dags för en undersökning. Jag är jättespänd på hur mycket jag öppnat mig och gisar på max 4cm. För jag hade ju bara haft värkar i 3 timmar. Så snacka om att jag blev chockad när hon sa att det var öppet 7cm!!!! Så då var det bara för Anders att hämta all packning i bilen och göra oss hemmastada.


Sista kortet som gravid! och tröjan hann jag aldrig få av mig sen förrän efteråt. 
(Det hanns inte med att ta fler kort, och jag som velat ha ett sista magkort...)

Nu började det gå undan inne i magen. Smärtan blev direkt jobbigare efter undersökningen.
Jag blev tillsagd att gå omkring så mycket jag kunde och fick en sån där gåstol.
Och jag passade på att trycka i mig några mackor med under tiden.
Att stå var skitjobbigt och nu gjorde värkarna ont. I värktopparna var det nu jättesvårt att
andas ordentligt och jag fick koncentrera mig utav sjutton för att slappna av.

Nu var klockan runt 11:30 och jag ville ha akupunktur. Hon satte i nålar lite här och där.
Och nu kunde jag inte stå längre, så då vart jag placerad på en pilatesboll så jag kunde gunga på bäckenet istället under värkarna medan hon fortsatte sätta några fler nålar.
Dom började diskutera vem som skulle börja luncha, dom ville vara kvar minst 2 i rummet eftersom dom förstod att snart skulle det vara ordentlig fart. Jag började fundera på om jag med skulle försöka få i mig lite mat innan det var dags.
Då gick vattnet. Och som det gick!!! Klockan var då 11:50.

Och vattnet var jättebrunt! Bebisen hade tokbajsat i vattnet och jag vart orolig..
Lunchen var bara att glömma. För alla.
Sköterskan började sätta fast ctg:n för att i nästa sekund slita bort den igen.
För nu började krystkänningarna komma.

Upp i sängen, på alla fyra med saccosäcken framför mig att luta mig emot. Så där stod jag med rumpan mot personalen. I vilken annan situation som helst så är ju kanske inte det så trevligt. Men då var det den bäst tänktbara ställningen att stå i.

Pang boom så börjar jag krysta. Efter första krystvärken så känner jag att halva huvudet är ute.
Nästa krystning så känner jag axlarna glida förbi och sen sitter han fast vid armarna.
Då förstår ju jag att nästa värk så kommer det bara att säga slurp så är bebis ute.
Och så blev det. 3 krystvärkar, sen var Vide ute!

Det var häftigt att vara så pigg i kroppen, att känna exakt hur långt bebisen kom efter varje krystning och att få känna vad kroppen kan!!! Jag behövde inte ta i så värst mycket, kroppen skötte sig
nästan självt! Det var istället så att barnmorskan fick säga åt mig att inte krysta för mycket och att jag skulle andas ut värken. Det gick för fort.
Och att inte krysta när man inte vill göra nåt annat. Shit det var verkligen inte lätt!!
För det är ju nackdelen med att det går så fort. Kroppen hinner med att tänja sig.
Alltså sprack jag en hel del..... Lite smått här och där, förutom en stor.
Och den kände jag när den blev till. Helsike, det var det ondaste på hela förlossningen!!!

Så ihoplappningen var det som tog längst tid av alltihopa....

Men så fort det var klart så fick vi komma till rummet. Det var det som var så skönt med
BB Stockholm, att det var så smidigt att komma till rummet och göra sig hemma på en
gång och att det då var samma personal som följde med.
Så en dusch senare och lite försenad lunch så var jag jättepigg.
Adrenalinet efter förlossningen bara sprutade runt i kroppen! För jag var galet nöjd med hur det hade gått!
Jag hade tänkt innan att jag inte skulle skrika så mycket denna gång. Men det höll inte barnmorskan med om at jag borde vart tyst. Hon sa att det var i vrålet jag fick min kraft (för det var mer ett vrål än skrik,
snacka om att urkvinnan i en kom fram och jag tänkte själv vid ett tillfälle att hur fan får jag till
det här vrålet?! vart nästan rädd för mig själv..).
Och roligt lät det tydligen när jag vrålade eftersom Anders inte kunde hålla sig och garvade en del när jag frustade på... Men det kan jag bjussa på.... Bra att nån hade kul..

Men pigg var jag efter allt, och inte för att jag skuttade fram i korridoren, men jag var uppe 4 timmar efter Vide kommit ut och gick för att äta middag i samlingsrummet.
Det kan jag ju säga att jag inte gjorde efter Tuvas fl, då lämnade jag inte rummet på 2 dygn utan låg bar i sängen och orkade ingenting.
Snacka om skillnad denna gång!!


en nykläckt Vide.

Eftersom Vide hade bajjat i fostervattnet så gjordes flera andningskoller med några timmars
mellanrum. Och det visade bara bra resultat, och tur det. Annars hade vi fått stanna minst ett dygn till.
Och det ville vi verkligen inte. Vi längtade efter Tuva så det gjorde ont.
JAg ville inte ens tänka på henne för då vart jag bara ledsen och ville hem till henne!

Dagen efter vart vi utskrivna på morgonen. Men det dröjde några timmar innan vi kom oss iväg för jag fick så jäkla onda eftervärkar så jag höll på att storkna. Dom började direkt efter fl,
men där på morgonen gjorde dom skitont! Så jag fick en massa värktabletter och behövde vila upp mig lite för att orka ta tag i hemresan.
För trött började jag bli, jag kunde knappt sova på hela natten för jag var så stirrig..
Jag gick igenom förloppet gång på gång i skallen och kände mig helnöjd!
Nu hade jag haft både en långdragen och jättejobbig fl (Tuvas 48 timmar) och snabb och lätt på 5 timmar.
Gissa vilken jag tyckte var bäst?!
Jag kände att denna gång kunde jag knyta an till bebben på en gång, vilket jag hela tiden
sörjt att jag inte kunde med Tuva. Då var jag helt enkelt för utmattad för att orka med nåt alls!

Så den här förlossningen vart en revansch! Nu hajar jag äntligen vad folk pratar om som säger att föda barn är det häftigaste som finns!!!

Det blev helt utan smärtlindring denna gång, vilket jag med hade hoppats på.Det fanns inte tid för att tänka på nåt sånt utan det var bara att köra på!
Och det är ju riktigt ballt att känna precis ALLT! Det gör ju galet ont, men att kunna känna
bebisen hela tiden och hur långt den kommer i varje värk. Det är nåt speciellt det!
För det går ju an när det går så fort. Snacka om att vägen verkligen var färdigplogad!

Och att det var en pojke som kom ut, det kändes så självklart på nåt vis!


(Har jag glömt nåt nu?  Tror att jag fick med det mesta.... saknar ni nåt så säg till!)

Tuva har ganska mycket krämpor stackarn. Och det är skitsvårt att veta om hon bara
inbillar sig eller om hon faktiskt har ont.
Ett tag nu så har hon klagat på magont. Men det kan vara sympati-magont som hon fick
samtidigt som gravidmagen började göra riktigt ont.
Men hon fortsätter klaga på magont. Hon har inte ont när man petar och klämmer.
En syskonreaktion kanske för att få lite uppmärksamet, eller verkligen ont?!

Svårt det där. Fortsätter det så ska vi naturligtvis kolla upp det.

Nu väntar jag på att Anders och Tuva ska åka hemifrån en stund. Hon börjar bli
ordentligt rastlös här hemma, och gårdagen var inte alls så bra som jag hade hoppats
på. Utan dagen vart mest en pina.
Så idag får dom fly fältet. Då ska jag passa på att vila en stund. För se det fick jag inte
göra igår eftermiddag för Tuva som vart skitarg på mig när jag gick upp för att vila.
Hon vill ha koll på sin mamma....
Det blir nog bra i nästa vecka när det är dagis som vanligt. Hon behöver det.
Få leka av sig och få komma tillbaks till sin vardag igen.

Det är jobbigt för henne när mamsen ständigt har en bebis i famnen...
Så smekmånaden börjar väl gå över lite grann, men det funkar än så länge jättebra ändå!

(har börjar skriva på förlossningsstoryn, hoppas på att bli klar idag...)

Kommer ni ihåg fredagen för 2 veckor sen? När jag skrev att det troligtvis var min sista
fredag som tjockis..
Det känns som evigheter sen!
Tänk vad en ny fas i livet kan kännas som om det alltid vart så här.

För vet ni, det är så SJUKT skönt att slippa all värk!
Även om jag nu blir väckt massa gånger av både Vide och Tuva på nätterna så är det
ändå 100 ggr bättre för jag har inte ont när jag sover! halleluja till det!

Idag tror jag bli en bra dag. Anders å Tuva ska ut i skogen och spana efter fin julgran.
Då ska jag o Vide passa på att sova.
Sen blir julbak med hela familjen!


Världens bästaste tjej! (spana in skruvdragaren, hennes storasysterpresent från mormor och
morfar. Hon är en tjejig tjej, men en rackare på att mecka!!)

Nu måste jag mata Vide igen. Tänk en hel halvtimma har gått och stackarn tror att
han håller på att svälta ihjäl....


-Sluta blogga, ge mig MAAAAAAT!

Först ett grattis till Angelica som igår fick en son (jag som var bombis på en tjej...)

Idag kom bvc-sköterskan hit. Det blev ett ganska kort besök eftersom jag inte hade några frågor.
Allt flyter ju på sådär oförskämt bra!

Vide hade ökat på fint i vikt. 3840g. Alltså 190g uppåt.
Snart väger han som Tuva gjorde vid födseln (3870g).

Annars har dagen varit lugn. Tuva har röjt på dagis och jag har storröjt bland hennes leksaker.
och torkat spyor..... Är nu inne på outfit nummer 3....

Första veckan- check!

Allt har gått över förväntan. Egentligen summerar det allt. Men hur kul inlägg är det?!
Nä! så jag ordbajsar på lite mera!

Vide:


Den här bilden säger det mesta om Vide. Han sover. Och sover...
Sover han inte så äts det eller bajsas. Och sen sovs det, igen.
Och han behöver inte alls ligga som en groda på nåns mage, utan den här bebben kan ligga och sova alldeles själv! DET kunde inte Tuva, som sov på in mage i 4 månader, dag som natt.
Det gör ju att jag kan göra lite mer vad jag vill när han sover!

Överhuvudtaget är han så olik Tuva som det går. Hon var ett yrväder från sekund ett och är det fortfarande, och spädbarnstiden med henne var minst sagt att fullt sjå...
Vide är lugn, har hittills skrikit väldigt lite. Vi märker knappt av honom!
På ett bra sätt..

Nätterna är än så länge inte alls jobbiga. Vi har samsovit hela nätterna, jag liggammar så jag lägger bara honom i position och sen slocknar jag medan han äter på, och vaknar nästa gång det är
matdags igen efter 2-3 timmar. Byter blöja har bara behövts nån gång per natt.
Och eftersom jag sover så pass bra på nätterna blir det inte samma behov att sova ikapp på dagen, även om det är skönt med en liten paus ändå.
Men livet handlar inte om att få sova, vilket jag räknat kallt med innan!
Och så länge vi har det så här bra, då har jag inte ett dyft att klaga på!

Storasyster Tuvaluva:

Hon älskar sin lillebror och säger flera gånger om dagen att hon gillar honom.
Det är viktigt för henne att bebisen är med på allt hon gör, hon ska visa alla saker för
honom, vill gärna att han är med vid bordet när vi äter osv.



Hon blir arg om vi inte säger till när det är bytablöj-dags för då vill hon hjälpa till!
Så än så länge har vi inget problem där heller.

Men visst märker vi på henne att hon tycker att det är konstigt.
Hon har gått tillbaks till att vilja ha blöja mer igen (vilket hon såklart då får ha, det är ju bara tillfälligt), hon är lite svårare att natta, vill inte ha sin astmamedicin längre, äter lite sämre med.
Lite såna saker....
Men överlag så tar hon det jättebra. Vi är jättenoga med att lyssan på henne och hålla fokus på vad hon tänker och tycker. Mest blir det såklart Anders som får ta henne, men jag försöker så fort jag får chansen att umgås med henne. Gosa i soffan, pyssla, bygga lego osv.
Det är ju jätteviktigt att hon och jag får kvalitetstid tillsammans. Utan varken bebisen eller pappsen.
Bara hon och jag.
Det är svårt nu när jag ska mata mest hela tiden. Men hon är än så länge inte störd över att han äter medans vi umgås.
Och råkar mitt knä bli ledigt i soffan, då är hon snabb dit!!

Jag- kropp å knopp:

Jag mår oförskämt bra. Jag är pigg, känner mig harmonisk trots att jag fortfarande är lite väl
speedad kanske. Men jag trivs med mitt liv!
JAg med alla mina issues har under många många år haft svårt att känna mig glad
så särskilt långa stunder, så detta är nog rekordet i måbrahet för min del.


Happy mama!

Att det blir ungefär 1% på dygnet kvar till bara mig, det gör mig inte ett skvatt just nu.

Kroppen börjar sakta återhämta sig efter allt den har utsatts för de senaste månderna.
Foglossningen har släppt sitt stenhårda tag, även om det gör ont fortfarande så är det inte
ens i närheten av den smärta som jag hade.
Eftervärkarna har lugnat ner sig även om det kommer nån körare ibland. Men igår kunde jag sluta ta smärtstillande tabletter. Skönt.

Dom undre regionerna är dock fortfarande rätt så paj.
Alla sprickor där gör sig påminda och jag får kleta på med salvan ofta.
Det kommer nog kännas länge. Men jag kan sitta längre stunder nu ialla fall...

Allt vatten börjar nu komma ut ur kroppen och vikten börjar rasa. Vilket gör mig mycket nöjd!
Jag ser ut som en plufs i nyllet men jag känner redan på kläderna att jag krymper.
Ca 7kg har jag blivit av med på en vecka.
Jag hann aldrig göra slutvägningen (den sista vart typ 1,5vecka innan) så jag vet inte vad
vågen stannade på. Men jag får utgå från senaste vägningen som slutad på +19-20kg.
Nu känner inte jag at jag måste gå ner alla dom kilona för att bli nöjd eftersom jag
startade på rejält minus från förra gången (och då vägde jag inte mycket heller..)
Så jag har 10kg kvar.

Så snart kommer jag kunna ha några vanliga byxor (de som var för stora förut).
Men än så länge kommer jag inte i några alls och bara ett par leggins.
Har tydligen massa vatten i hela benen för alla leggins och tights är för smala i benen...

Jag provade nyss den jeanskjol som jag köpte på hösten när Tuva var liten.
Vet inte vilket storlek det var eftersom jag direkt klippte av storlekslappen (alltså var det
storlek gigant...).
Kommer inte ihåg exakt när jag köpte den, men det kanske var typ 2-3månader efter
den förlossningen. När jag ändå gått ner en massa och tyckte att jag krympt så pass
att jag kunde lägga pengarna på en ny kjol.
Och vet ni?! Den var nästan för stor! Redan!! Efter bara en vecka!

VICTORY!!!

Ikväll var vi då alltså till kyrkan för att se på kidsens luciatåg. När vi kommer dit, vilket var
inte ens i närheten av vara sena (eftersom vi stressade som tokar och jag höll på att
lägga mig på golvet och skrika "Jag vill inte.."), så är kyrkan KNÖKFULL!
Det är kaotiskt men det var nog jag av oss som tyckte det var jobbigast. Tuva var så taggad
att få sjunga så hon bara for iväg.
Tydligen så var mor och farföräldrar visst välkomna att komma, vilket inte var tanken från
början eftersom det blir just knökfullt. Vi var verkade vara dom enda som missat det vilket jag tyckte var himla synd eftersom jag vet att mormor skulle velat vara med. Jaja...

Det var väldigt imponernade hur barnen vågade sjunga inför en fullsatt kyrka.
Även om det fanns några som vart helt knäckta...
Våran tös var inte en av dom vilket jag faktiskt trodde med tanke på att den här dagen har vart den stora nej-dagen...

Här bjussar jag på bilder på världens finaste tomtenissa!!!






Även lillebror måste ju delta i spektaklet....



Hoppas ni trycker i er massa pepparkakor och julmust och glögg just nu.
Det gör jag!!!

Ja, igår var den stora gråtdagen. Big time!
Antingen grät jag för att jag började tvivla på hur fan jag ska fixa det här.
Allt går ju fint när Tuva är på bra humör och Anders är hemma.
Jag bävar för de morgnar när Tuva är grinig, jag inte fått sova och Vide ska matas samtdigt som 'Tuva
ska bli klar för dagis... MEn det löser sig väl...

Eller så grät jag för att jag var så lycklig. För det är jag. Nu känner jag att
den här familjen är fulländad. Nu är det som det ska! (förutom några hundar och lite
andra djur som ska skaffas så småningom...)

Idag känns allt stabilare. Särsklit nu när jag äntligen fått i mig kaffe. Klockan hann bara
passera 11...

hej å hå....

Bebisen sover. Storasystern bakar. Pappan springer runt med torktrasan. Mamman ligger död på soffan.

Tröttheten kom nu ikapp. Tårarna sprutar. Hej och välkommen baby-bluesen...

Vide och jag hänger i soffan. Som vanligt...
Hade nog glömt bort hur ofta de små ska äta, men ganska snabbt lärde man sig att
gå omkring att amma. Inte funkar det att bara sitta ner hela tiden. Just nu kanske när
Anders är hemma, men för eller senare så blir man tvungen att kunna göra saker
trots at man ammar samtdigt...
Man måste förvandlas till supermorsan helt enkelt!



Mjölken har äntligen börjat rinna till och jag ser inte klok ut med dessa två bomber.
Inte är det skönt heller eftersom de är spända som fan. Men det gör inget, för nu får
Vide den mat han behöver!!!

Här är han. Världens bästa kille. Som ska heta Vide!





Och det var tur att jag kollade av kameran nu, för oj vad dåliga vi vart med att knäppa
kort på honom. Som vanligt är det mest kort på Tuva, vi glömmer visst den nya lilla
krabaten.... oops!

Idag var vi till MVC för att ta PKU-testen. Stackarn var svårstucken så han fick agera
nåldyna. Barnmorskan som tog testet vart alldeles svettig för att hon tyckte det var så
jobbigt att behöva sticka honom så många gånger...
Fast han skrek inte så värst mycet, det var först när han skulle vägas som hela stället
fick höra att han fanns. Hua för att vara naken....

Amningen går fortfarande lite hackigt... Har fått sår nu på ena bröstet så det är ju mindre
skönt... Och än har inte mjölken runnit till, men jag hoppas verkligen att det gör det
snart för unge herr Vide är hungrig... Han är inte så nöjd på nätterna när han drar igång
sitt mat-maraton. Vid 03-04 snåret (då efter typ 6 timmar konstant snuttande) då är det
total öken i boobsen. Det hinner liksom inte med att ladda om på den sida som han
inte äter på. Blir det inte bättre inatt så får han lite ersättning då.

Men han får i sig lite ialla fall. Och nåt finns i tuttarna, för det ser vi tydligt resultat på.
I form av spyor. I mängder!
Japp, vi fick ett spy-barn till!!

Än så länge har ingen blues kommit. Idag har vart så fullt ös så jag knappt hunnit tänka..
Så vi får se om en dipp kommer snart.



Så jag är med andra ord fortfarande lycklig och fånigt hurtig. Men trött....
oj så trött....

Hej hopp.. Jag börjar undra hur fasiken jag ska få tid att blogga nu för tiden?
och nu är Anders ändå hemma och kan greja en massa....

Men jag mår skitbra! Från att ha mått kasst så länge så känner jag mig nu
glad och harmonisk.
Är själv förvånad, och lättad, över hur bra allt känns. Med Tuva som nyfödd hade jag
det ganska så jobbigt och fick en förlossningdepp och var bara så utmattad.
Jag har jobbigt med rejäla eftervärkar (måste ta voltaren hela tiden), 
blåsor på ena bröstet (amning går sådär än så länge...) och så måste jag smeta på 
bedövningssalva mellan benen eftersom jag sprack en he ldel.. Det gick lite för fort
där ett tag så kroppen hann inte med riktigt.
Men även om det är jobbigt att ha ont så känns det överkomligt med tanke på hur
ont jag haft de senaste månaderna..

Nu gick den här förlossningen undan så jag hann aldrig bli trött. Sen att jag inte sov nåt
på nästan hela den här natten och räknar inte med att få sova på ett bra tag nu..
Det är ju helt annat nu när man har en galen unge här hemma att ta hänsyn till!
Man blir intvingad i verkligheten och alla rutiner på en gång. Vilket kan vara ganska
så skönt med, även om en tupplur på dagen inte skulle vara helt fel...

Jag tror nog att adrenalinet från förlossningen fortfarande sitter i lite, för jag känner mig
lite väl speedad så tröttheten kommer nog ikapp... Men just nu är livet toppen!

ska ornda lite bilder till er snart med. Men den här dagen har gått så vansinnigt fort!
MEn bilder, det tar vi. MASSA!!!

Och det är med namn ja... Vi har inte spikat nåt än. Men vi har egentligen bara ett
bra namn som vi gillar, men vi ska suga lite mer på den karamellen innan vi bestämmer helt!

Och vet ni vad jag ska göra ikväll då? Mer än att vara mjölkko...
ÄTA BRIEOST! I MÄNGDER!!!

Nu har bebis kommit!

Den finaste killen kom på beräknad dag, punktlig!


ni får hålla till godo med en dållig mobilbild så länge.....

den 6 december kl 12:21 kom han. Vägde 3650g och var 49 cm lång (alltså mindre än Tuva...).

Han fick väldigt bråttom ut när han väl bestämde sig för att det var dags. Vi hann in som tur var...
Men det skriver jag mer om sen, så ni kan vänta er en smaskig förlossningsberättelse snart.
Nu har jag fullt upp med att vara mjölkko och mysa med Tuva, som är en galet stolt
storasyster!!!

Shit pommes. Imorgon är det den här dagen som man försökt att inte stirra sig blind på.
6 december. Dagen för beräknad födsel.

Så fan, jag kommer gå över tiden! Inte kommer det sätta fart idag inte, och inte imorgon... Ja det är väl inte så att jag gett upp hoppet om att den aldrig kommer komma ut, för vad jag vet så är det ingen bebis som nånsin blivit kvar i magen för alltid. Även om det kan kännas så nu...

Men jag är så galet nyfiken nu på hur det kommer att sätta igång.
Med alla dessa förvärkar så tror jag ju kallt att det kommer att starta så. Med några timmars förvärkar som visar sig sen vara latensfas-värkar och sen kommer de bli mer intensiva och då kommer jag fatta att nu ska det ske.
Men så behöver det ju inte alls bli. Vattnet kan gå, värkar kan starta på en gång osv...
För jag har ju fått för mig att jag kommer gå med vad jag tror först är förvärkar i flera timmar. Och att det SEN sätter fart.
Så när jag på kvällen går och lägger mig utan förvärkar, som igårkväll, då har jag räknat bort den natten med att det ska komma igång.
Och det blir ju lite knäppt. Att jag i för väg "bestämt" hur förloppet ska gå.....

Nä, en smackboomsplatsch-vattenavgång, det vore fint det!
Och då gärna på nåt skoj ställe, typ inne på mataffärn eller så, så det blir lite drama...
Men sen kom jag ju på det, att jag är ju hemma typ 90% av min tid just nu. Och att jag då ska pricka in den lilla tid som jag lämnar hemmet med att vattnet gå. Mja, känns ju ganska osannolikt...
Men det är kul att fantisera om!

Har jag förresten nämnt att jag nu tror det är en pojke? Mycket pga av att pendeln sa det, men annan känsla med. Anders tror med på grabb. Och vi har ett fantastiskt fint pojknamn som jag är jättenöjd med...


Bild från i somras när vi var i Umeå. Det känns som evigheter sen.. Fatta länge man är gravid. Och här var jag i vecka 17 eller nåt sånt har jag för mig...

Och nu börjar det verkligen bli hög tid att få reda på vad vi har för terrorist där inne!!

Vi botade min besvikelse med att gå ett litet varv på stadens julmarknad idag. Även om inget inhandlades och att det var ruggigt kallt så var det ändå skönt att komma ut bland folk. Tills jag började få massa förvärkar och må illa, då var det dags att ta sig tillbaks till bilen..
Men jag fick höra att jag såg pigg och fräsch ut. Sånt är ju trevligt att höra, när man känner sig allt annat än pigg!

Nu är jag uslagen på soffan medan Anders och Tuva bakar saffransskorpor. Och har än en gång nu laddat om och förlikat mig med att bebisen blir inne några dagar till....

2:a advent med idag, kära vänner! Och det har firats med lussebullar, pepparkakor och julmust!
Jag har fortfarande inte gett upp om att pepparkaksmetoden nog ändå ska kunna funka...

inte tillräckligt många antar jag....

Nä, ingen bebbe än. Falsk alarm återigen... Värdelöst!

Det lugnade sig under kvällen, men så vaknade jag vid midnatt av att det började göra lite ont igen och höll väl på nån timme. Försökte då somna om men hur lätt var det?! men jag somnade visst för sen när jag vaknade nästa gång var allt som bortblåst...

FAAN!

så nu får jag försöka ladda om igen... men jag börjar helt klart få psykbryt nu...

En stycke långromenad, massa pannkakor, en stunds sovande och sedan dansande och vaggande medan maten lagas.
Det gav (del?)resultatet: förvärkar var 10:e min och en rejäl klump slempropp!!

UUUUUUUUUUT!!!!!

hejja mig nu då! fast mest troligt är att ni imorgon återigen får läsa ett besviket och bittert blogginlägg om hur lurad jag blev igen....

Tack för tipsen som kommit ifrån alla håll. Allt från att koka knäck till ligga med karln min...
Tror ju inte heller att det egentligen finns nåt bra knep, det är bebben själv som bestämmer men man skulle ju så gärna VILJA att det fanns nåt...
Promenad blir det idag ialla fall och en förhoppningsvis ganska lång en tillsammans med mamma och Tuva. Jag får väl vagga med höfterna ordentligt när jag går om rullningarna kan mosa ner ungen lite till i bäckenet.
Tur för mig så har jag ju sett hur Lotta på bråkmakargatan gör när hon ska lära sig åka skidor. Liksom vicka lite på rumpan så där!

Lära sig åka skidor al la Lotta VS rulla ut bebis. Borde vara samma teknik!!

Det är tur att jag inte visste för 2 månader sen att jag skulle vara här idag, på BF -3. Då hade jag dött...
Det blir väl så jäkligt att jag går över tiden...
Man kan ju lätt dra slutsatsen att trots jättetidg fixering (vecka 34) och ständiga förvärkar som kommer regelbundet, mjuk tapp flera veckor innan. Att det inte gör ett skit! Inte föder man tidigare för det inte!

Och just nu känns det som om bebben aldrig kommer komma ut. Visst jag har molvärk och förvärkar fortfarande. Men inte nu på 2-3 kvällar har de vart regelbundna... Några av dom gjorde visserligen ont igårkväll men det kanske kom 3 st såna. Inte mycket att hurra för.
Men vi får väl hoppas att det är lugnet före stormen?!


En liten dam som vill bli storasyster!!

Sista fredagen som tjockis?
Kanske? Förhoppningsvis....

Kvällen igår var lugn med förvärkar. Skönt tyckte jag och somnade rekordtidigt och sov sen så bra som man kan göra nu! Tuva kom inte in till oss förrän vid 04 så även hon är piggare idag.
Idag ska hon få vara med farmor ett tag medan jag vilar. Tänkte även försöka hinna med att handla lite mat.
Det är ju helg så då måste man ha gosaker att mumsa på!

Den dära tusen nålar känslan mellan benen håller i sig även om den inte är lika intensiv längre, kanske bebis ligger mot nån nerv eller så nu. Vad det än är som gör ont så har jag väldigt svårt att stå och gå nu. Går omkring som en gammal tant med alldeles för mycket framåtvikt.. Och som molande mensvärk är det mest hela tiden nu.

Så kom igen nu... Det känns som om det är så lite lite kvar innan det ska sätta igång..
Jag vill hjälpa det på traven, ge det en sista skjuts liksom.
Men jag vill inte äta 17 ananaser, inte dricka ricinolja, färdknäppen är inte att tänka på, tvätta fönster innebär stå på en pall och det vet vi ju hur det gick senaste.... Promenad kommer det bli imorgon då jag tänkte att mamma min ska få valla omkring på mig. Stimulera bröstvårtona har jag hört ska sätta igång men jag vet inte hur mkt och hur länge, det står olika överallt.. (Janet??)

Har du några tips som du hört funka?
(och jorå, google har jag hört talas om, men jag vill ha DINA tankar...)

Det borde ju funka med nåt trix nu när jag vet att kroppen börjat bli förlossningsmogen (slemmisen släppt i omgångar, tappen mjuk och kort, förvärkar som gör att det känns som om utgången där nere så halvt öppen osv)

Ungefär så här är statusen på oss två just nu.
Tröttmössa 1 och tröttmössa 2.

Dagis ringde en timma innan vanlig hämtning och sa att Tuva kroknat helt. Stackarn var såklart också trött efter den här natten och den på tok för tidiga morgonen... Hon har det inte heller lätt nu med en mamma som är höggravid..
När jag kommer till dagis sitter hon hos favritfröken och gråter. Ens hjärta brister!!
Hon hade inte vart ledsen hela dagen utan svackan kom efter lunch.

Jag är glad att jag hann sova 2 timmar på förmiddan, men jag är fortfarande helt slut. Men nu gäller det att hålla humöret uppe för Tuvas skull... Men eftermiddan blir nog lång. Men med lite tur så kan jag hålla igång så pass att bebben vill komma ut.
Jag hann faktiskt med en liten kort promenad innan dagis ringde. Tanken var att jag skulle trava på ett tag till men så blev det inte nu.

Den här dagen alltså.. den kan vi stryka helt tycker jag....

Less. Skitless. Oerhört skitless!
(jaja jag fick ju några dagar nu på slutet som allt kändes okej... alltid nåt men den känslan är som bortblåst just nu...)

Natten var hemsk, hann nog knappt somna förrän Tuva tyckte att det var dags att vakna... Och eftersom hon vaknade långt innan hon borde efter en sådär natt även för henne, i kombo med en utslagen morsa så kan ni tänka er hur stämningen är här nu på morgonen. Suck
Massa förvärkar som lugnade sig under natten, men nu är det igång igen...

Det är fan tur att det inte är så många dagar kvar. För det kan det ju inte vara, oavsett när det blir.
Men nästa som säger åt mig att njuta den sista tiden, den får en käftsmäll!

Nu är det bara en timma kvar tills fröken här ska till dagis, och då är det jag som lägger mig i sängen...
Sen kanske jag kan skriva om nåt munternt för en gångs skull!