BF -1
Shit pommes. Imorgon är det den här dagen som man försökt att inte stirra sig blind på.
6 december. Dagen för beräknad födsel.
Så fan, jag kommer gå över tiden! Inte kommer det sätta fart idag inte, och inte imorgon... Ja det är väl inte så att jag gett upp hoppet om att den aldrig kommer komma ut, för vad jag vet så är det ingen bebis som nånsin blivit kvar i magen för alltid. Även om det kan kännas så nu...
Men jag är så galet nyfiken nu på hur det kommer att sätta igång.
Med alla dessa förvärkar så tror jag ju kallt att det kommer att starta så. Med några timmars förvärkar som visar sig sen vara latensfas-värkar och sen kommer de bli mer intensiva och då kommer jag fatta att nu ska det ske.
Men så behöver det ju inte alls bli. Vattnet kan gå, värkar kan starta på en gång osv...
För jag har ju fått för mig att jag kommer gå med vad jag tror först är förvärkar i flera timmar. Och att det SEN sätter fart.
Så när jag på kvällen går och lägger mig utan förvärkar, som igårkväll, då har jag räknat bort den natten med att det ska komma igång.
Och det blir ju lite knäppt. Att jag i för väg "bestämt" hur förloppet ska gå.....
Nä, en smackboomsplatsch-vattenavgång, det vore fint det!
Och då gärna på nåt skoj ställe, typ inne på mataffärn eller så, så det blir lite drama...
Men sen kom jag ju på det, att jag är ju hemma typ 90% av min tid just nu. Och att jag då ska pricka in den lilla tid som jag lämnar hemmet med att vattnet gå. Mja, känns ju ganska osannolikt...
Men det är kul att fantisera om!
Har jag förresten nämnt att jag nu tror det är en pojke? Mycket pga av att pendeln sa det, men annan känsla med. Anders tror med på grabb. Och vi har ett fantastiskt fint pojknamn som jag är jättenöjd med...
Bild från i somras när vi var i Umeå. Det känns som evigheter sen.. Fatta länge man är gravid. Och här var jag i vecka 17 eller nåt sånt har jag för mig...
Och nu börjar det verkligen bli hög tid att få reda på vad vi har för terrorist där inne!!
6 december. Dagen för beräknad födsel.
Så fan, jag kommer gå över tiden! Inte kommer det sätta fart idag inte, och inte imorgon... Ja det är väl inte så att jag gett upp hoppet om att den aldrig kommer komma ut, för vad jag vet så är det ingen bebis som nånsin blivit kvar i magen för alltid. Även om det kan kännas så nu...
Men jag är så galet nyfiken nu på hur det kommer att sätta igång.
Med alla dessa förvärkar så tror jag ju kallt att det kommer att starta så. Med några timmars förvärkar som visar sig sen vara latensfas-värkar och sen kommer de bli mer intensiva och då kommer jag fatta att nu ska det ske.
Men så behöver det ju inte alls bli. Vattnet kan gå, värkar kan starta på en gång osv...
För jag har ju fått för mig att jag kommer gå med vad jag tror först är förvärkar i flera timmar. Och att det SEN sätter fart.
Så när jag på kvällen går och lägger mig utan förvärkar, som igårkväll, då har jag räknat bort den natten med att det ska komma igång.
Och det blir ju lite knäppt. Att jag i för väg "bestämt" hur förloppet ska gå.....
Nä, en smackboomsplatsch-vattenavgång, det vore fint det!
Och då gärna på nåt skoj ställe, typ inne på mataffärn eller så, så det blir lite drama...
Men sen kom jag ju på det, att jag är ju hemma typ 90% av min tid just nu. Och att jag då ska pricka in den lilla tid som jag lämnar hemmet med att vattnet gå. Mja, känns ju ganska osannolikt...
Men det är kul att fantisera om!
Har jag förresten nämnt att jag nu tror det är en pojke? Mycket pga av att pendeln sa det, men annan känsla med. Anders tror med på grabb. Och vi har ett fantastiskt fint pojknamn som jag är jättenöjd med...
Bild från i somras när vi var i Umeå. Det känns som evigheter sen.. Fatta länge man är gravid. Och här var jag i vecka 17 eller nåt sånt har jag för mig...
Och nu börjar det verkligen bli hög tid att få reda på vad vi har för terrorist där inne!!
hur många svordomar kan man få plats med i en rubrik??
inte tillräckligt många antar jag....
Nä, ingen bebbe än. Falsk alarm återigen... Värdelöst!
Det lugnade sig under kvällen, men så vaknade jag vid midnatt av att det började göra lite ont igen och höll väl på nån timme. Försökte då somna om men hur lätt var det?! men jag somnade visst för sen när jag vaknade nästa gång var allt som bortblåst...
FAAN!
så nu får jag försöka ladda om igen... men jag börjar helt klart få psykbryt nu...
Nä, ingen bebbe än. Falsk alarm återigen... Värdelöst!
Det lugnade sig under kvällen, men så vaknade jag vid midnatt av att det började göra lite ont igen och höll väl på nån timme. Försökte då somna om men hur lätt var det?! men jag somnade visst för sen när jag vaknade nästa gång var allt som bortblåst...
FAAN!
så nu får jag försöka ladda om igen... men jag börjar helt klart få psykbryt nu...
nu då?
En stycke långromenad, massa pannkakor, en stunds sovande och sedan dansande och vaggande medan maten lagas.
Det gav (del?)resultatet: förvärkar var 10:e min och en rejäl klump slempropp!!
UUUUUUUUUUT!!!!!
hejja mig nu då! fast mest troligt är att ni imorgon återigen får läsa ett besviket och bittert blogginlägg om hur lurad jag blev igen....
Det gav (del?)resultatet: förvärkar var 10:e min och en rejäl klump slempropp!!
UUUUUUUUUUT!!!!!
hejja mig nu då! fast mest troligt är att ni imorgon återigen får läsa ett besviket och bittert blogginlägg om hur lurad jag blev igen....
BF -3
Tack för tipsen som kommit ifrån alla håll. Allt från att koka knäck till ligga med karln min...
Tror ju inte heller att det egentligen finns nåt bra knep, det är bebben själv som bestämmer men man skulle ju så gärna VILJA att det fanns nåt...
Promenad blir det idag ialla fall och en förhoppningsvis ganska lång en tillsammans med mamma och Tuva. Jag får väl vagga med höfterna ordentligt när jag går om rullningarna kan mosa ner ungen lite till i bäckenet.
Tur för mig så har jag ju sett hur Lotta på bråkmakargatan gör när hon ska lära sig åka skidor. Liksom vicka lite på rumpan så där!
Lära sig åka skidor al la Lotta VS rulla ut bebis. Borde vara samma teknik!!
Det är tur att jag inte visste för 2 månader sen att jag skulle vara här idag, på BF -3. Då hade jag dött...
Det blir väl så jäkligt att jag går över tiden...
Man kan ju lätt dra slutsatsen att trots jättetidg fixering (vecka 34) och ständiga förvärkar som kommer regelbundet, mjuk tapp flera veckor innan. Att det inte gör ett skit! Inte föder man tidigare för det inte!
Och just nu känns det som om bebben aldrig kommer komma ut. Visst jag har molvärk och förvärkar fortfarande. Men inte nu på 2-3 kvällar har de vart regelbundna... Några av dom gjorde visserligen ont igårkväll men det kanske kom 3 st såna. Inte mycket att hurra för.
Men vi får väl hoppas att det är lugnet före stormen?!
En liten dam som vill bli storasyster!!
Tror ju inte heller att det egentligen finns nåt bra knep, det är bebben själv som bestämmer men man skulle ju så gärna VILJA att det fanns nåt...
Promenad blir det idag ialla fall och en förhoppningsvis ganska lång en tillsammans med mamma och Tuva. Jag får väl vagga med höfterna ordentligt när jag går om rullningarna kan mosa ner ungen lite till i bäckenet.
Tur för mig så har jag ju sett hur Lotta på bråkmakargatan gör när hon ska lära sig åka skidor. Liksom vicka lite på rumpan så där!
Lära sig åka skidor al la Lotta VS rulla ut bebis. Borde vara samma teknik!!
Det är tur att jag inte visste för 2 månader sen att jag skulle vara här idag, på BF -3. Då hade jag dött...
Det blir väl så jäkligt att jag går över tiden...
Man kan ju lätt dra slutsatsen att trots jättetidg fixering (vecka 34) och ständiga förvärkar som kommer regelbundet, mjuk tapp flera veckor innan. Att det inte gör ett skit! Inte föder man tidigare för det inte!
Och just nu känns det som om bebben aldrig kommer komma ut. Visst jag har molvärk och förvärkar fortfarande. Men inte nu på 2-3 kvällar har de vart regelbundna... Några av dom gjorde visserligen ont igårkväll men det kanske kom 3 st såna. Inte mycket att hurra för.
Men vi får väl hoppas att det är lugnet före stormen?!
En liten dam som vill bli storasyster!!
sätta fart på förlossningen!?
Sista fredagen som tjockis?
Kanske? Förhoppningsvis....
Kvällen igår var lugn med förvärkar. Skönt tyckte jag och somnade rekordtidigt och sov sen så bra som man kan göra nu! Tuva kom inte in till oss förrän vid 04 så även hon är piggare idag.
Idag ska hon få vara med farmor ett tag medan jag vilar. Tänkte även försöka hinna med att handla lite mat.
Det är ju helg så då måste man ha gosaker att mumsa på!
Den dära tusen nålar känslan mellan benen håller i sig även om den inte är lika intensiv längre, kanske bebis ligger mot nån nerv eller så nu. Vad det än är som gör ont så har jag väldigt svårt att stå och gå nu. Går omkring som en gammal tant med alldeles för mycket framåtvikt.. Och som molande mensvärk är det mest hela tiden nu.
Så kom igen nu... Det känns som om det är så lite lite kvar innan det ska sätta igång..
Jag vill hjälpa det på traven, ge det en sista skjuts liksom.
Men jag vill inte äta 17 ananaser, inte dricka ricinolja, färdknäppen är inte att tänka på, tvätta fönster innebär stå på en pall och det vet vi ju hur det gick senaste.... Promenad kommer det bli imorgon då jag tänkte att mamma min ska få valla omkring på mig. Stimulera bröstvårtona har jag hört ska sätta igång men jag vet inte hur mkt och hur länge, det står olika överallt.. (Janet??)
Har du några tips som du hört funka?
(och jorå, google har jag hört talas om, men jag vill ha DINA tankar...)
Det borde ju funka med nåt trix nu när jag vet att kroppen börjat bli förlossningsmogen (slemmisen släppt i omgångar, tappen mjuk och kort, förvärkar som gör att det känns som om utgången där nere så halvt öppen osv)
Kanske? Förhoppningsvis....
Kvällen igår var lugn med förvärkar. Skönt tyckte jag och somnade rekordtidigt och sov sen så bra som man kan göra nu! Tuva kom inte in till oss förrän vid 04 så även hon är piggare idag.
Idag ska hon få vara med farmor ett tag medan jag vilar. Tänkte även försöka hinna med att handla lite mat.
Det är ju helg så då måste man ha gosaker att mumsa på!
Den dära tusen nålar känslan mellan benen håller i sig även om den inte är lika intensiv längre, kanske bebis ligger mot nån nerv eller så nu. Vad det än är som gör ont så har jag väldigt svårt att stå och gå nu. Går omkring som en gammal tant med alldeles för mycket framåtvikt.. Och som molande mensvärk är det mest hela tiden nu.
Så kom igen nu... Det känns som om det är så lite lite kvar innan det ska sätta igång..
Jag vill hjälpa det på traven, ge det en sista skjuts liksom.
Men jag vill inte äta 17 ananaser, inte dricka ricinolja, färdknäppen är inte att tänka på, tvätta fönster innebär stå på en pall och det vet vi ju hur det gick senaste.... Promenad kommer det bli imorgon då jag tänkte att mamma min ska få valla omkring på mig. Stimulera bröstvårtona har jag hört ska sätta igång men jag vet inte hur mkt och hur länge, det står olika överallt.. (Janet??)
Har du några tips som du hört funka?
(och jorå, google har jag hört talas om, men jag vill ha DINA tankar...)
Det borde ju funka med nåt trix nu när jag vet att kroppen börjat bli förlossningsmogen (slemmisen släppt i omgångar, tappen mjuk och kort, förvärkar som gör att det känns som om utgången där nere så halvt öppen osv)
pruttpannkakaskit
Less. Skitless. Oerhört skitless!
(jaja jag fick ju några dagar nu på slutet som allt kändes okej... alltid nåt men den känslan är som bortblåst just nu...)
Natten var hemsk, hann nog knappt somna förrän Tuva tyckte att det var dags att vakna... Och eftersom hon vaknade långt innan hon borde efter en sådär natt även för henne, i kombo med en utslagen morsa så kan ni tänka er hur stämningen är här nu på morgonen. Suck
Massa förvärkar som lugnade sig under natten, men nu är det igång igen...
Det är fan tur att det inte är så många dagar kvar. För det kan det ju inte vara, oavsett när det blir.
Men nästa som säger åt mig att njuta den sista tiden, den får en käftsmäll!
Nu är det bara en timma kvar tills fröken här ska till dagis, och då är det jag som lägger mig i sängen...
Sen kanske jag kan skriva om nåt munternt för en gångs skull!
(jaja jag fick ju några dagar nu på slutet som allt kändes okej... alltid nåt men den känslan är som bortblåst just nu...)
Natten var hemsk, hann nog knappt somna förrän Tuva tyckte att det var dags att vakna... Och eftersom hon vaknade långt innan hon borde efter en sådär natt även för henne, i kombo med en utslagen morsa så kan ni tänka er hur stämningen är här nu på morgonen. Suck
Massa förvärkar som lugnade sig under natten, men nu är det igång igen...
Det är fan tur att det inte är så många dagar kvar. För det kan det ju inte vara, oavsett när det blir.
Men nästa som säger åt mig att njuta den sista tiden, den får en käftsmäll!
Nu är det bara en timma kvar tills fröken här ska till dagis, och då är det jag som lägger mig i sängen...
Sen kanske jag kan skriva om nåt munternt för en gångs skull!
mvc-besök
Det är ganska härligt när flera stycken hört av sig under dagen och frågar om jag föder eller inte! Tack för att ni följer mig nu!
Kanske ska börja med flera såna här spännande cliffhangers i bloggen!
Fast det kan nog bli jobbigt att hitta så stora saker som en förlossning i längden...
Nä, jag är alltså inte på BB. Än. Tyvärr.
Jag åkte direkt hem till Carro efteråt och blev bjuden på lunch och sen har jag sovit hela eftermiddan...
Men jag masade mig till MVC, och att komma i och ur bilen var en stor prestation. Var tvungen att ta kryckorna den korta biten från parkeringen till MVC. Mest för att det kändes som om ungen skulle komma u i nästa steg...
Väl där inne kände jag mig malplacerad. Även om jag var omgiven att gravida kvinnor så såg alla sådär jobbigt pigga ut och såg ut att skutta omkring. En annan satt där och frustade av ansträngning med handen på magen och tyckte att jag hörde hemma mer på förlossningen kanske.
Barnmorskan flinade lite åt mig och tyckte allt att jag såg färdigbakad ut....
Bebisen mår fint där inne ialla fall. Jag har inte gått upp nåt i vikt alls de sista 2 veckorna. Hjärtljuden låg på 134 första lyssningen. Jag nämnde att bebisen känts betydligt lugnare de senaste dagarna och att igårkväll fick jag buffa lite på magen för att kolla gensvaret. Så hon bråkade lite med bebben och då for hjärtljudet upp direkt. Så den kan bli alert om den vill, den har antagligen bara börjat förbereda sig för ankomsten!
Sf-måttet låg nu på 36. Vilket var 2cm mer än för 2 veckor sen.
Vi konstaterade också attt slemproppen börjat lossna. Det gjorde den för en vecka sen och när jag beskrev gegget för henne så sa hon att det var tveklöst bitar av slemmisen. JAg bespar er den beskrivningen...
Alltså är kroppen nu redo! Och jag med!
Men vi bokade då in tid för hinnsvepning om inget skett innan dess. Om en vecka, på BF+1, nästa onsdag blev det. Men jag hoppas på att inte behöva den tiden.
Jag har givetvis haft förvärkar hela jäkla dagen så vi får se hur natten blir... (aaaa en cliffhanger till hehe...)
Kanske ska börja med flera såna här spännande cliffhangers i bloggen!
Fast det kan nog bli jobbigt att hitta så stora saker som en förlossning i längden...
Nä, jag är alltså inte på BB. Än. Tyvärr.
Jag åkte direkt hem till Carro efteråt och blev bjuden på lunch och sen har jag sovit hela eftermiddan...
Men jag masade mig till MVC, och att komma i och ur bilen var en stor prestation. Var tvungen att ta kryckorna den korta biten från parkeringen till MVC. Mest för att det kändes som om ungen skulle komma u i nästa steg...
Väl där inne kände jag mig malplacerad. Även om jag var omgiven att gravida kvinnor så såg alla sådär jobbigt pigga ut och såg ut att skutta omkring. En annan satt där och frustade av ansträngning med handen på magen och tyckte att jag hörde hemma mer på förlossningen kanske.
Barnmorskan flinade lite åt mig och tyckte allt att jag såg färdigbakad ut....
Bebisen mår fint där inne ialla fall. Jag har inte gått upp nåt i vikt alls de sista 2 veckorna. Hjärtljuden låg på 134 första lyssningen. Jag nämnde att bebisen känts betydligt lugnare de senaste dagarna och att igårkväll fick jag buffa lite på magen för att kolla gensvaret. Så hon bråkade lite med bebben och då for hjärtljudet upp direkt. Så den kan bli alert om den vill, den har antagligen bara börjat förbereda sig för ankomsten!
Sf-måttet låg nu på 36. Vilket var 2cm mer än för 2 veckor sen.
Vi konstaterade också attt slemproppen börjat lossna. Det gjorde den för en vecka sen och när jag beskrev gegget för henne så sa hon att det var tveklöst bitar av slemmisen. JAg bespar er den beskrivningen...
Alltså är kroppen nu redo! Och jag med!
Men vi bokade då in tid för hinnsvepning om inget skett innan dess. Om en vecka, på BF+1, nästa onsdag blev det. Men jag hoppas på att inte behöva den tiden.
Jag har givetvis haft förvärkar hela jäkla dagen så vi får se hur natten blir... (aaaa en cliffhanger till hehe...)
vecka 40...
Det här är sista graviditetsveckan, åtminstone enligt gravidböckerna.. Tänk att man är här nu!
På ett skumt sätt så har det gått fort, samtidigt känns det som om jag varit gravid i halva mitt liv...
Jag börjar bli grymt otålig nu, speciellt när jag pratar med vänner om förlossningar och allt sånt.
Då känner jag att jag vill att det ska ske. NU! det har jag ju i och för sig kännt länge så det är ju inget nytt att jag tycker att förlossningen ska starta...
Bjuder på en nyvaken mosig och pluffsig tjockis-Millan....
Som ni ser så är magen ju rätt så klassisk pojkmage eftersom den står rakt fram. Fast jag tillhör kategorin skeptiker till de där myterna... Fast pendeln har ju sagt att det blir en pöjk...
Jag tänker inte så mycket på själva förlossningen längre, utan nu har tankarna gått vidare till försa bebistiden. När jag var upp inatt på en av de många kissturerna så tänkte jag på att det är ändå en ganska mysig tid nu att dels vara höggravid, och sen har en nykläckt. Det är mysigt med mörkret och nu all stämningsbelysning vi har här hemma. Och inte behöver jag ha dåligt samvete för att jag är inne så mycket...
Förlossningen har jag skrivit lite om tidigare om hur jag skulle vilja ha det. Så lite medicinsk hjälp som möjligt. Jag vill på nåt vis utmana mig själv med hur långt jag kan komma med bara djupandning. har läst på lite om dyktekniken som verkar intressant. Sen får man ju se hur det blir när det väl gäller, om jag kommer döda för att få lustgas och skrika efter all bedövning som går. PCB hade jag förra gången och det kanske jag kommer vilja ha om det tar långt tid. Tuvas förlossning tog 2 dygn så man var ju rätt så matt när det väl var dags att krysta... Nu kanske, förhoppningsvis, kommer det gå fortare!!
Men det är ballt, att troligen denna vecka eller nästa, så sitter jag här med en bebis i famnen. Att det är så nära nu gör mig rent ut sagt skitskraj!!
Inatt började det göra ont på ett nytt sätt. Igen. Fast inget värk-ont (även om jag hade förvärkar hela kvällen och många på natten. Nä nu är det en ny ihållande smärta som känns så fort jag reser mig upp. Ungefär som att nån gör tusen nålar mellan benen på mig. Vet inte alls vad det är som gör så, så hade jag aldrig med Tuva...
Och det känns som om jag ska börja föda vilken sekund som helst. Ska fråga barnmorskan om tusen nålar-känslan.. För dit ska jag nu!!
På ett skumt sätt så har det gått fort, samtidigt känns det som om jag varit gravid i halva mitt liv...
Jag börjar bli grymt otålig nu, speciellt när jag pratar med vänner om förlossningar och allt sånt.
Då känner jag att jag vill att det ska ske. NU! det har jag ju i och för sig kännt länge så det är ju inget nytt att jag tycker att förlossningen ska starta...
Bjuder på en nyvaken mosig och pluffsig tjockis-Millan....
Som ni ser så är magen ju rätt så klassisk pojkmage eftersom den står rakt fram. Fast jag tillhör kategorin skeptiker till de där myterna... Fast pendeln har ju sagt att det blir en pöjk...
Jag tänker inte så mycket på själva förlossningen längre, utan nu har tankarna gått vidare till försa bebistiden. När jag var upp inatt på en av de många kissturerna så tänkte jag på att det är ändå en ganska mysig tid nu att dels vara höggravid, och sen har en nykläckt. Det är mysigt med mörkret och nu all stämningsbelysning vi har här hemma. Och inte behöver jag ha dåligt samvete för att jag är inne så mycket...
Förlossningen har jag skrivit lite om tidigare om hur jag skulle vilja ha det. Så lite medicinsk hjälp som möjligt. Jag vill på nåt vis utmana mig själv med hur långt jag kan komma med bara djupandning. har läst på lite om dyktekniken som verkar intressant. Sen får man ju se hur det blir när det väl gäller, om jag kommer döda för att få lustgas och skrika efter all bedövning som går. PCB hade jag förra gången och det kanske jag kommer vilja ha om det tar långt tid. Tuvas förlossning tog 2 dygn så man var ju rätt så matt när det väl var dags att krysta... Nu kanske, förhoppningsvis, kommer det gå fortare!!
Men det är ballt, att troligen denna vecka eller nästa, så sitter jag här med en bebis i famnen. Att det är så nära nu gör mig rent ut sagt skitskraj!!
Inatt började det göra ont på ett nytt sätt. Igen. Fast inget värk-ont (även om jag hade förvärkar hela kvällen och många på natten. Nä nu är det en ny ihållande smärta som känns så fort jag reser mig upp. Ungefär som att nån gör tusen nålar mellan benen på mig. Vet inte alls vad det är som gör så, så hade jag aldrig med Tuva...
Och det känns som om jag ska börja föda vilken sekund som helst. Ska fråga barnmorskan om tusen nålar-känslan.. För dit ska jag nu!!
En vecka kvar till BF!!
hör och häpna. igår gick jag en promenad! Det har inte hänt på länge, just eftersom jag får så sablans ont efteråt. Men igår tänkte jag att nu är det dags att börja jogga ut ungen, och jag hade hela eftermiddan på mig att vila på soffan sen.
Nån värst lång promis blev det inte, utan jag gick några varv på gården och upp längs skogen. Ville inte gå för långt när jag var ensam...
Förvärkar satte fart, och det var ju trevligt. Men kvällen vart det helt stiltje i magen. En superlugn bebis och knappt några förvärkar alls! När hade jag senast en sån kväll??!!
Meh, så det var som motsatt effekt med hela promenadgrejen.... Och jag som ville vakna av smärta inatt hade inte en enda förvärk... hmpf!!!!
idag är det en vecka kvar till BF. EN YNKA VECKA!!!
Och nu hoppas jag bara på att denna skumma känsla jag har i kroppen inte ska utvecklas till en brakförkylning.. Det har jag verkligen inte tid med. Tuva är lite småsnuvig men det har hon vart i en vecka nu så det verkar inte bli så mycket med det hela. Pigg är hon, så idag ska hon äntligen få åka till dagis. För som om har längtat dit i flera dagar.
Igår var det förresten overall-premiär för Tuva. Tänkte att det börjar ju bli lite kyligt nu... Hon vart överlycklig! Och det är inte så konstigt, för overallen är tokrosa... (loppisfynd för nån 50-lapp...)
har era kids börjat använda overall?
Ur arkivet.. december 2010
Det är svår mellanperiod nu tycket jag. Galonsäsongen vart lång denna höst. Förra året vart fodrade galonisarna knappt använda eftersom snön kom så tidigt....
måndagmorgon
Nä, fika-metoden fungerade inte...
Min plan med att få en Novemberbebis verkar gå åt skogen. Månaden är ju snart slut. Hmpf!
Men det slog häromdagen, att om kanske max 2 veckor (eller 3 om jag går fullt över tiden) så är faktiskt bebisen ute.. Jag går ju inte och tänker på att annat än att jag vill att den ska komma ut. Men på nåt vis så gick det då verkligen upp för mig, och att när den än kan tänkas komma ut så är det snart. SNART!
Nästa tisdag är BF så nu kan det verkligen bli NÄRSOMHELST!
Och i och med att det känns att det är så kort tid kvar så har mitt humör blivit betydligt bättre!
Jag ser verkligen slutet på den här graviditeten! Att jag njuter av den sista tiden är väl att ta i, men jag kan ändå se det spännande med den här slutspurten, och längta ännu mer.
Så just nu är jag ganska redo och peppad inför bäjby-ankomsten. Kanske beror denna sinnestämning på att jag sov relativt bra inatt (eller rättare sagt, Tuva sov gott och kom inte in till mig förrän kl 06. Bra natt!).
Idag så är det tänkt att Farmor ska förbarma sig över Tuva. Dumma mig glömde ringa igår och kolla av läget, men jag tror att planen är att hon ska komma och ta med sig Tuva hem till sig och baka pepparkakor...
pojke enligt pendeln
På eftermiddagens födelsedagskalas var jag med om nåt spännande. En av gäster, en gammal bondmora, sa sig kunna spå barnets kön med hjälp av en pendel (sytråd och en ring av guld) och att hon alltid har haft rätt. Vare sig hon spått på människor eller djur!
Så hon fick spå på mig. Jag tycker sånt är rätt så spännande.
Börjar ringa röra sig i cirklar så är det en tjej.
Pendlar ringen fram och tillbaks så är det en pojke.
Ringen började pendla väldigt kraftigt över min mage, medan hennes hand var alldeles stilla...
Snart får vi veta om det stämde!!
Så hon fick spå på mig. Jag tycker sånt är rätt så spännande.
Börjar ringa röra sig i cirklar så är det en tjej.
Pendlar ringen fram och tillbaks så är det en pojke.
Ringen började pendla väldigt kraftigt över min mage, medan hennes hand var alldeles stilla...
Snart får vi veta om det stämde!!
sammanfattning av graviditet 2.0
Ja den är ju inte slut än. Men snart så!
Graviditeten påbörjades runt 16 mars, vilket råkade vara vår 4 års dag. Så det var ju en väldans fin present vi gav varandra. Eller hur!
Den 26 mars så blev det ett plus på stickan. Hade det på känn att det skulle bli positivt resultat eftersom jag känt mig lite småskum under några dagar. Det första tydliga tecknet på att nåt var på gång var att jag helt plötsligt inte kunde dricka te....
Illamåendet och svullen mage kom på stört, så när jag började jobba (efter en lång mammaledighet) i slutet av mars så vart det en ganska så jobbig period.
Nygravid, inte jobbat på 2 år, en sjukt mammig 1,5åring. Ingen bra kombo....
Mår ganska illa de första månaderna och fryser. Fryser så in i skogen. Men sen visade det sig ju att jag hade krångel med sköldkörteln och har nu ätit Levaxin under hela graviditeten.
Jag kräktes inte mycket men mådde urkel, har inget tålamod alls och är trött. Var nog ganska labil där i början....
För som jag gråtit under de här månaderna. Över allt och inget....
Magen började växa på en gång.
Bild från vecka 15:
Då hade det redan vart svårt att dölja magen några veckor. Hade det vart vinter då hade det vart lättare, men på försommaren är man ju rätt lättklädd liksom..
Ganska på en gång vart jag godissugen. Precis om med Tuva. Jag som inte äter socker alls i vanliga fall, och absolut inte dricker läsk eller äter godis förvandlas till en sockeryunkie när jag är på smällen.
Andra cravings uteblev denna gång. Lite kinkigare med maten blev jag, och vissa rätter hade jag svårt att få i mig. Men inget speciellt sug på mat eller konstiga saker...
Det var runt halvtid som jag vart hungrig. Verkligen JÄTTEhungrig!!! Jag åt mest hela tiden. Största bekymret var under de veckorna vad jag skulle äta på kvällen för att hålla mig mätt natten lång. Men vad och hur mycket jag än åt så fick jag ändå gå upp på natten och trycka i mig nåt.
Detta kopiösa matsug la sig när magsäcken fick vika undan för livmodern....
Vecka 25:
Det var i vecka 25 som jag fick kasta in jobb-handduken. Då blev jag heltidssjukskriven pga foglossning. Den skiten fick jag tidigt. Redan runt vecka 10, om jag inte minns helt fel, så började jag känna att det var på gång. Kul att få de krämporna innan man ens gjort nyheten offentlig...
det gick utför ganska snabbt där runt vecka 25, jag hade trott att jag skulle kunna jobba på nån månad till åtminstone, men med mitt jobb så gick det inte. Till slut kunde jag inte kämpa längre, inte med risk att bli helt sängliggande.
Så tack och hej till jobbet efter ynka 4,5 månad. Så kan det gå.
Desto bättre tyckte Tuva att det var när jag började gå hemma. Hennes dagistider vart betydligt kortare och då började hon stormtrivas där. När jag jobbade så var det helt galna pass på 10 timmar fyllda med stress och tunga lyft. Och det var ett pusslande att få till det så Tuva skulle få kortare dagar än 10 timmar...
Så på ett vis så vart det bättre när jag vart sjukskriven.
Men jisses vad lång hösten blev då!!!
Veckorna hankar sig fram och jag vantrivs som tjockis. Foglossningen blir bara värre och jag får inse att mr. krycka får bli min följeslagare mellanåt..
Vecka 30:
Förvärkarna sätter vart nångång mellan vecka 28-30 och blir ett helsike för mig under resten av graviditeten...
I vecka 34 fixerar sig den lille där inne och gör sig startklar....
MEN! Den här gången slipper vi flytta pga av husbrand. Och det är en ENORM skillnad att slippa den grymma stressen som det innebar att faktiskt bli hemlös när man är i 6:e månaden.
Här hittar du det inlägget som jag skrev om branden.... Så man kan lugnt säga att vår tillvaro vart bra mycket stabil den här gången. Vi bor där vi ska helt enkelt!!!
Men summa kardemumma:
Lång. Väntan. Jobbig.
Det är väl de 3 ord som passar bäst in att beskriva den här graviditeten.
Egentligen är det väl inte själva graviditeten som jag vantrivts med. Jag tycker min mage varit vacker hela tiden och tycker den grejen är helmysig. Men det är ju all värk som satt käppar i hjulet för mig. Den har gjort det till en pina att vara gravid.
En släkting sa häromdagen: "Att vänta barn är det bästa som finns."
Det håller jag inte alls med om, men då kontrar jag med att säga:
Det bästa som finns är att ha barn!!!
Och snart är jag 2 barnsmamma. Lilla jag liksom! DET är däremot råballt!!!! Snart är vi en komplett lantisfamilj!
Graviditeten påbörjades runt 16 mars, vilket råkade vara vår 4 års dag. Så det var ju en väldans fin present vi gav varandra. Eller hur!
Den 26 mars så blev det ett plus på stickan. Hade det på känn att det skulle bli positivt resultat eftersom jag känt mig lite småskum under några dagar. Det första tydliga tecknet på att nåt var på gång var att jag helt plötsligt inte kunde dricka te....
Illamåendet och svullen mage kom på stört, så när jag började jobba (efter en lång mammaledighet) i slutet av mars så vart det en ganska så jobbig period.
Nygravid, inte jobbat på 2 år, en sjukt mammig 1,5åring. Ingen bra kombo....
Mår ganska illa de första månaderna och fryser. Fryser så in i skogen. Men sen visade det sig ju att jag hade krångel med sköldkörteln och har nu ätit Levaxin under hela graviditeten.
Jag kräktes inte mycket men mådde urkel, har inget tålamod alls och är trött. Var nog ganska labil där i början....
För som jag gråtit under de här månaderna. Över allt och inget....
Magen började växa på en gång.
Bild från vecka 15:
Då hade det redan vart svårt att dölja magen några veckor. Hade det vart vinter då hade det vart lättare, men på försommaren är man ju rätt lättklädd liksom..
Ganska på en gång vart jag godissugen. Precis om med Tuva. Jag som inte äter socker alls i vanliga fall, och absolut inte dricker läsk eller äter godis förvandlas till en sockeryunkie när jag är på smällen.
Andra cravings uteblev denna gång. Lite kinkigare med maten blev jag, och vissa rätter hade jag svårt att få i mig. Men inget speciellt sug på mat eller konstiga saker...
Det var runt halvtid som jag vart hungrig. Verkligen JÄTTEhungrig!!! Jag åt mest hela tiden. Största bekymret var under de veckorna vad jag skulle äta på kvällen för att hålla mig mätt natten lång. Men vad och hur mycket jag än åt så fick jag ändå gå upp på natten och trycka i mig nåt.
Detta kopiösa matsug la sig när magsäcken fick vika undan för livmodern....
Vecka 25:
Det var i vecka 25 som jag fick kasta in jobb-handduken. Då blev jag heltidssjukskriven pga foglossning. Den skiten fick jag tidigt. Redan runt vecka 10, om jag inte minns helt fel, så började jag känna att det var på gång. Kul att få de krämporna innan man ens gjort nyheten offentlig...
det gick utför ganska snabbt där runt vecka 25, jag hade trott att jag skulle kunna jobba på nån månad till åtminstone, men med mitt jobb så gick det inte. Till slut kunde jag inte kämpa längre, inte med risk att bli helt sängliggande.
Så tack och hej till jobbet efter ynka 4,5 månad. Så kan det gå.
Desto bättre tyckte Tuva att det var när jag började gå hemma. Hennes dagistider vart betydligt kortare och då började hon stormtrivas där. När jag jobbade så var det helt galna pass på 10 timmar fyllda med stress och tunga lyft. Och det var ett pusslande att få till det så Tuva skulle få kortare dagar än 10 timmar...
Så på ett vis så vart det bättre när jag vart sjukskriven.
Men jisses vad lång hösten blev då!!!
Veckorna hankar sig fram och jag vantrivs som tjockis. Foglossningen blir bara värre och jag får inse att mr. krycka får bli min följeslagare mellanåt..
Vecka 30:
Förvärkarna sätter vart nångång mellan vecka 28-30 och blir ett helsike för mig under resten av graviditeten...
I vecka 34 fixerar sig den lille där inne och gör sig startklar....
MEN! Den här gången slipper vi flytta pga av husbrand. Och det är en ENORM skillnad att slippa den grymma stressen som det innebar att faktiskt bli hemlös när man är i 6:e månaden.
Här hittar du det inlägget som jag skrev om branden.... Så man kan lugnt säga att vår tillvaro vart bra mycket stabil den här gången. Vi bor där vi ska helt enkelt!!!
Men summa kardemumma:
Lång. Väntan. Jobbig.
Det är väl de 3 ord som passar bäst in att beskriva den här graviditeten.
Egentligen är det väl inte själva graviditeten som jag vantrivts med. Jag tycker min mage varit vacker hela tiden och tycker den grejen är helmysig. Men det är ju all värk som satt käppar i hjulet för mig. Den har gjort det till en pina att vara gravid.
En släkting sa häromdagen: "Att vänta barn är det bästa som finns."
Det håller jag inte alls med om, men då kontrar jag med att säga:
Det bästa som finns är att ha barn!!!
Och snart är jag 2 barnsmamma. Lilla jag liksom! DET är däremot råballt!!!! Snart är vi en komplett lantisfamilj!
vecka 39
Jag har gjort upp en plan. Att bebis ska komma nån gång i nästa vecka. Så tänkte jag, men vi får se vilken plan den här lilla terroristen har!
När den än tänker komma ut så är det verkligen nedräkning just nu. Max en månad kvar. Och bara 2 veckor tills hinnsvepnings ska göras.
Om inget händer innan dess då såklart.....
Annars är det en enda lång väntan nu. Jag orkar inte göra mycket alls och har ont mest hela tiden. Idag har jag fått ännu mera ont i korsryggen och förvärkarna jobbar på ordentligt.
Allt är som vanligt med andra ord!
Fast det blir ju faktiskt mer och mer spännande för varje dag som går. Det är en rätt så skum bubbla man lever i just nu, när det liksom kan hända när som helst.
Fortfarande har jag lite saker kvar som jag skulle vilja få gjort innan bebis kommer. Som tex att köpa en almenacka för 2012. Såna små saker,
Men det kräver ett besök nere på stan. Och bara det att klä på sig vettiga kläder, sminka sig och gå runt i affärer känns som jordens prestation just nu. Även om jag hellre skulle göra det utan en nykläckt.
Ett försök ska göras på fredag, då ska Tuva ha mormordag igen!
Den här veckan är inget MVC-besök så jag har inga siffror att bjuda på. Förutom att vågen började ticka uppåt igen. Men kanske inte helt oväntat med tanke på allt onyttigt jag äter och att varje kväll får jag bända av strumporna som ätit sig in i vattenfyllda vrister.
Så en hel del vätska har jag nu samlat på mig. Men sånt försvinner ju snabbt som tur är!
En liten lista vad jag mest av allt saknar och längtar efter just nu:
- BRIEOST!!!!!
- kunna plocka upp saker från golvet utan att känna sig magpumpad
- sova på mage
- sova överhuvudtaget mer än en timma i taget
- slippa kissa en miljon gånger per dygn
- kunna nå mina fötter
- kunna ha tajta kläder utan att se ut som barbamama
- mina vanliga kläder
- kunna leka med Tuva som jag vill
- slippa be om hjälp för minsta lilla grej
- slippa gå in i saker och folk hela tiden
- Kunna dra in magen när jag ska förbi en trång passage (hur många gånger har jag inte missbedömt min egen storlek och försökt pressa mig emellan där det inte går med följd av att dunsa in i folk på Ica eller mejat ner varor...)
- nämnde jag brieost!
Sen finns det nog en hel del massa som jag glömt. Men det får räcka så där!
Och jag inser ju nu när jag skriver här om vecka 39, att det är den näst sista preggoveckan. Sen är man ju på övertid och det SKA inte hända!
Lite vemodigt att det är slut på gravidteten, för den har ju vart så mysig och jag har vart så där skolbokigt lycklig hela tiden.
HA! Eller inte!!!
snart är det bye bye till gravida tjockis-Millan, vi ses inte igen
När den än tänker komma ut så är det verkligen nedräkning just nu. Max en månad kvar. Och bara 2 veckor tills hinnsvepnings ska göras.
Om inget händer innan dess då såklart.....
Annars är det en enda lång väntan nu. Jag orkar inte göra mycket alls och har ont mest hela tiden. Idag har jag fått ännu mera ont i korsryggen och förvärkarna jobbar på ordentligt.
Allt är som vanligt med andra ord!
Fast det blir ju faktiskt mer och mer spännande för varje dag som går. Det är en rätt så skum bubbla man lever i just nu, när det liksom kan hända när som helst.
Fortfarande har jag lite saker kvar som jag skulle vilja få gjort innan bebis kommer. Som tex att köpa en almenacka för 2012. Såna små saker,
Men det kräver ett besök nere på stan. Och bara det att klä på sig vettiga kläder, sminka sig och gå runt i affärer känns som jordens prestation just nu. Även om jag hellre skulle göra det utan en nykläckt.
Ett försök ska göras på fredag, då ska Tuva ha mormordag igen!
Den här veckan är inget MVC-besök så jag har inga siffror att bjuda på. Förutom att vågen började ticka uppåt igen. Men kanske inte helt oväntat med tanke på allt onyttigt jag äter och att varje kväll får jag bända av strumporna som ätit sig in i vattenfyllda vrister.
Så en hel del vätska har jag nu samlat på mig. Men sånt försvinner ju snabbt som tur är!
En liten lista vad jag mest av allt saknar och längtar efter just nu:
- BRIEOST!!!!!
- kunna plocka upp saker från golvet utan att känna sig magpumpad
- sova på mage
- sova överhuvudtaget mer än en timma i taget
- slippa kissa en miljon gånger per dygn
- kunna nå mina fötter
- kunna ha tajta kläder utan att se ut som barbamama
- mina vanliga kläder
- kunna leka med Tuva som jag vill
- slippa be om hjälp för minsta lilla grej
- slippa gå in i saker och folk hela tiden
- Kunna dra in magen när jag ska förbi en trång passage (hur många gånger har jag inte missbedömt min egen storlek och försökt pressa mig emellan där det inte går med följd av att dunsa in i folk på Ica eller mejat ner varor...)
- nämnde jag brieost!
Sen finns det nog en hel del massa som jag glömt. Men det får räcka så där!
Och jag inser ju nu när jag skriver här om vecka 39, att det är den näst sista preggoveckan. Sen är man ju på övertid och det SKA inte hända!
Lite vemodigt att det är slut på gravidteten, för den har ju vart så mysig och jag har vart så där skolbokigt lycklig hela tiden.
HA! Eller inte!!!
snart är det bye bye till gravida tjockis-Millan, vi ses inte igen
Mardrömsdygnet
Vad säger ni om det här då:
- Värkar som kommer var 10-15:e minut under nästan ett dygn
- Värkar som gör ont i hela korssryggen och ända ner i ljumskarna
- Värkar som man måste andas sig igenom
- Värkar hela natten och gjort att man fått max 3 timmars sömn, osammanhängande.
Visst låter det som en början på förlossning?
Det skulle jag med tycka, om det inte var för att jag just beskrivit mitt senaste dygn, och inte fan är jag på BB för det!
Kvällen igår var ordentligt jobbig och de värkar jag fick gjorde rätt så ont, men inte ont ont. Men tillräckligt för att behöva dra på tensen mer och koncentrera mig på andningen.
Det var ändå så pass att vi packade klart BB-väskan med det sista och förberedde oss för att kunna sticka iväg snabbt under natten.
Värkarna höll i sig och började bli rätt så jobbiga och gjorde att jag inte kunde sova alls.
Det var först fram emot 04 som jag kunde somna en lite längre stund, typ en timma.
Fortfarande då så höll det på ca var 15:e min, men inte ökat i styrka. Först efter frukost och ett nytt försök med att sova som det började mattas av.
Nu har jag sovit nästan hela dagen och tagit ett bad. Så nu kommer inte (för)värkarna regelbundet mer utan lite mer då och då.
FAN!
Och jag har sjukt ont i nedre delen av ryggen, mår illa som fan och känner mig svimfärdig när jag står upp...
Kul med ett dygn skitlåtsatsvärkar utan nån som helst nytta....
Nu är jag helt färdig, på alla sätt och vis. Och så jäkla besviken. Jag försökte in i det längsta att inte hoppas på att det var på gång. Men det här gången trodde jag det. Och det kanske inte är så konstigt?
Jag ringde in till förlossningen bara för att rådgöra lite. Och mest för att de ska få med i sina papper att jag hade det så här. Men såklart så vart svaret bad, vila och alvedon och sen vänta in om det ökar i styrka eller försvinner.
Det var det svaret jag väntat mig men barnmorskan hade ju sagt att jag skulle ringa in.
Nu är det som sagt lugnare igen, men fortfarande är det nåt som spökar. Så visst vore jag glad omdet var lugnet före stormen. Men jag tvivlar starkt på det....
- Värkar som kommer var 10-15:e minut under nästan ett dygn
- Värkar som gör ont i hela korssryggen och ända ner i ljumskarna
- Värkar som man måste andas sig igenom
- Värkar hela natten och gjort att man fått max 3 timmars sömn, osammanhängande.
Visst låter det som en början på förlossning?
Det skulle jag med tycka, om det inte var för att jag just beskrivit mitt senaste dygn, och inte fan är jag på BB för det!
Kvällen igår var ordentligt jobbig och de värkar jag fick gjorde rätt så ont, men inte ont ont. Men tillräckligt för att behöva dra på tensen mer och koncentrera mig på andningen.
Det var ändå så pass att vi packade klart BB-väskan med det sista och förberedde oss för att kunna sticka iväg snabbt under natten.
Värkarna höll i sig och började bli rätt så jobbiga och gjorde att jag inte kunde sova alls.
Det var först fram emot 04 som jag kunde somna en lite längre stund, typ en timma.
Fortfarande då så höll det på ca var 15:e min, men inte ökat i styrka. Först efter frukost och ett nytt försök med att sova som det började mattas av.
Nu har jag sovit nästan hela dagen och tagit ett bad. Så nu kommer inte (för)värkarna regelbundet mer utan lite mer då och då.
FAN!
Och jag har sjukt ont i nedre delen av ryggen, mår illa som fan och känner mig svimfärdig när jag står upp...
Kul med ett dygn skitlåtsatsvärkar utan nån som helst nytta....
Nu är jag helt färdig, på alla sätt och vis. Och så jäkla besviken. Jag försökte in i det längsta att inte hoppas på att det var på gång. Men det här gången trodde jag det. Och det kanske inte är så konstigt?
Jag ringde in till förlossningen bara för att rådgöra lite. Och mest för att de ska få med i sina papper att jag hade det så här. Men såklart så vart svaret bad, vila och alvedon och sen vänta in om det ökar i styrka eller försvinner.
Det var det svaret jag väntat mig men barnmorskan hade ju sagt att jag skulle ringa in.
Nu är det som sagt lugnare igen, men fortfarande är det nåt som spökar. Så visst vore jag glad omdet var lugnet före stormen. Men jag tvivlar starkt på det....
kroppen gör sig redo!!
Jag råkar nu veta att det händer grejer här inne i mig....
Få inga bilder nu, men efter lite egna undersökningar så har jag nu lite koll.
För 1 vecka sen så var limodertappen hård och inte alls någe mogen.
För några dagar sen så fanns det bara som en liten mjuk knapp av den.
Alltså händer det saker här. Det var ju för nån vecka som förvärkar ändrade karaktär, och det var då för att det började förbereda sig där inne. Behöver jag säga att det är förjäkla skönt??!!
Även om det kan ta ett tag till, så vet jag att förvärkarna nu gör nån nytta ialla fall.
Sen har jag ingen koll på hur länge man kan gå med den här lilla "knappen" innan det sätter fart.
Jag vågar väl inte hoppas för mycket på att det sätter igång snart, men då borde kroppen defenitivt vara redo för en hinnsvepning nästnästa vecka....
Och sen kan man väl säga vad man vill om det här med att undersöka sig själv. Det ska man väl inte göra alltför mycket. Men så länge man inte tryckt ner handen i gödselstacken precis innan så tror jag inte att en snabbkoll skadar....
Så nu hejjar vi på förvärkarna!!!! HEJJA!!!!
Få inga bilder nu, men efter lite egna undersökningar så har jag nu lite koll.
För 1 vecka sen så var limodertappen hård och inte alls någe mogen.
För några dagar sen så fanns det bara som en liten mjuk knapp av den.
Alltså händer det saker här. Det var ju för nån vecka som förvärkar ändrade karaktär, och det var då för att det började förbereda sig där inne. Behöver jag säga att det är förjäkla skönt??!!
Även om det kan ta ett tag till, så vet jag att förvärkarna nu gör nån nytta ialla fall.
Sen har jag ingen koll på hur länge man kan gå med den här lilla "knappen" innan det sätter fart.
Jag vågar väl inte hoppas för mycket på att det sätter igång snart, men då borde kroppen defenitivt vara redo för en hinnsvepning nästnästa vecka....
Och sen kan man väl säga vad man vill om det här med att undersöka sig själv. Det ska man väl inte göra alltför mycket. Men så länge man inte tryckt ner handen i gödselstacken precis innan så tror jag inte att en snabbkoll skadar....
Så nu hejjar vi på förvärkarna!!!! HEJJA!!!!
vecka 38
Nu är man verkligen inne på slutspruten. Och det är svårt att tänka på nåt annat än den nya familjemedlemen. Tankarna far omkring i skallen, dygnet runt.
Vad är det för en krabat som ligger där inne. Är det en tjej eller kille, vad kommer den ha för personlighet. Kommer vi få sova nåt överhuvudtaget, hur ska storasyster Tuva tackla allt. Hur ska jag tackla allt..
Ena sekunden känns det lite bra ändå att den ligger där inne, för då har jag koll på läget. För att i nästa sekund tänka att det är bättre att den terroriserar oss på¨utsidan istället för att ligga där inne och lata sig. För hur skrämmande tanken är (för det är ju asläskigt) och man vet inte alls hur nåt blir, så är det ju ändå ut den ska.
Så kom ut då vettja!!
Vi längtar efter dig!!
tuva diggar magen och fotonörd som hon är så ställer hon gärna upp och klappar magen när kameran kommer fram. Annars ser hon nu mest magen som en bra huvudkudde när vi myser i soffan. En kudde som boxas lite för mycket ibland kanske....
Vikten har äntligen stannat av som tur är, så det blir nog inte lika mycket som förra gången. 18kg ökning ligger jag på nu och det känns ju verkligen helt okej. Och jag inbillar mig att det ska försvinna fortare den här gången. Nu har man ju Tuva som vallar omkring på en.....
När jag inte är deppig och tjurar så tycker även jag att det är en jättespännande tid just nu. När det när som helst kan sätta igång. Sen att det är sjukt enerverande och vänta på om nästa förvärk ska bli den första riktga värken, det försöker jag tänka bort under mina ljusa stunder.
Sover gör jag jag så fort jag får chansen och jag märker att om jag får en sovpaus mitt på dagen så blir humöret betydligt bättre!!
Alltså: vila vila vila.... (som om jag inte gör nåt annat...)
Apuha, nu laddar vi för de max 3 sista veckorna (förhoppningsvis...)!!!!
bäst att svara direkt nu..
Idag ska jag få mysa med en bäjbi! inte min egen dock,utan med Carros lilla son (Emil som gossen kanske ska heta). Han är nu 6 dagar gammal. MYS!
Förresten har det börjat nu tydligen...
Att svarar jag inte i telefonen direkt, då håller jag på att föda... Enligt svärmor i alla fall! Hon ringde 2ggr när jag var hos barnmorskan, och när jag inte svarat så ringde hon direkt till Anders jobb för att kolla läget...
alltså är det igång nu....
under dagen kommer lite ordbajsande om nya grav-veckan 38, med bild! hang on my friends.....
Förresten har det börjat nu tydligen...
Att svarar jag inte i telefonen direkt, då håller jag på att föda... Enligt svärmor i alla fall! Hon ringde 2ggr när jag var hos barnmorskan, och när jag inte svarat så ringde hon direkt till Anders jobb för att kolla läget...
alltså är det igång nu....
under dagen kommer lite ordbajsande om nya grav-veckan 38, med bild! hang on my friends.....
barnmorskebesök v.38
Då har jag suttit och tjurat i en halvtimma som en liten unge hos barnmorskan...
Men det var ganska befriande av få häva ur sig allt.
Deras policy är att inte göra några undersökningar alls innan man gått full tid. Så det blev ingen koll.
Däremot så gör hon hinnsvepning, men inte innan bf. Så jag ska dit om 2 veckor igen, alltså veckan innan bf.
Då kommer vi boka in en tid veckan efter för att prova göra en svepning om inget skett av sig självt.
Hon sa att det finns inga garantier för att det ska funka. Och att det inte går att göra om inte kroppen är redo för det.
MEN, bara att veta att nånting kommer att göras gör mig lugnare. Alltså är det max 3 veckor kvar tills nånting aktivt ska göras för att få igång det.
3 veckor känns som en evighet just nu, men nu har jag nåt mer konkret att sikta på.
Vi pratade om igångsättning också. Men det vill jag ju inte heller ha. För det känns fel att tvinga in kroppen i nåt den kanske inte är mogen för och riskera att det blir snitt osv. Med hinnsvepning på triggar man ju bara igång det hela och sen får kroppen sköta resten.
Jag hoppas ju givetvis att det sätter igång av sig självt innan dess, men nu finns ett datum att sikta mer mot som ligger närmare i tiden än om man skulle gå maxlängd på graviditeten.
Barnmorskan tog mig på allvar och satt och lyssnade när jag bölade på. Och hon peppade mig bra.
förvärkarna pratade vi mycket om också. Och hon sa det att när det blir en rejäl omgång med regelbundna, så tyckte hon att jag skulle ringa förlossningen för att rådgöra och att man ev får åka in på en koll då.
Och också att jag inte ska vara hemma för länge när jag väl känner att nu jäklar är det på riktigt eftersom jag kan ha vart då i latensfasen under lång tid redan.
Och vi har ju en bit att åka med + barnvakt som ska fixas, så det är väl att räkna med att det blir bråttom utav sjutton när det väl är.
Lite nuffror:
Hb: 122 (115 förra gången)
socker: 4.6
hjärtljud: 130-nånting
Sf: 34cm (för 3 veckor sen var det 31)
Nu hade det vart fint att få sova, men om en kvart ska Tuva hämtas från dagis.... Sen blir det full fart igen....
Och behöver jag ens skriva nu att det har satt fart i magen och förvärkarna kommer regelbundet nu igen... suck..
Men det var ganska befriande av få häva ur sig allt.
Deras policy är att inte göra några undersökningar alls innan man gått full tid. Så det blev ingen koll.
Däremot så gör hon hinnsvepning, men inte innan bf. Så jag ska dit om 2 veckor igen, alltså veckan innan bf.
Då kommer vi boka in en tid veckan efter för att prova göra en svepning om inget skett av sig självt.
Hon sa att det finns inga garantier för att det ska funka. Och att det inte går att göra om inte kroppen är redo för det.
MEN, bara att veta att nånting kommer att göras gör mig lugnare. Alltså är det max 3 veckor kvar tills nånting aktivt ska göras för att få igång det.
3 veckor känns som en evighet just nu, men nu har jag nåt mer konkret att sikta på.
Vi pratade om igångsättning också. Men det vill jag ju inte heller ha. För det känns fel att tvinga in kroppen i nåt den kanske inte är mogen för och riskera att det blir snitt osv. Med hinnsvepning på triggar man ju bara igång det hela och sen får kroppen sköta resten.
Jag hoppas ju givetvis att det sätter igång av sig självt innan dess, men nu finns ett datum att sikta mer mot som ligger närmare i tiden än om man skulle gå maxlängd på graviditeten.
Barnmorskan tog mig på allvar och satt och lyssnade när jag bölade på. Och hon peppade mig bra.
förvärkarna pratade vi mycket om också. Och hon sa det att när det blir en rejäl omgång med regelbundna, så tyckte hon att jag skulle ringa förlossningen för att rådgöra och att man ev får åka in på en koll då.
Och också att jag inte ska vara hemma för länge när jag väl känner att nu jäklar är det på riktigt eftersom jag kan ha vart då i latensfasen under lång tid redan.
Och vi har ju en bit att åka med + barnvakt som ska fixas, så det är väl att räkna med att det blir bråttom utav sjutton när det väl är.
Lite nuffror:
Hb: 122 (115 förra gången)
socker: 4.6
hjärtljud: 130-nånting
Sf: 34cm (för 3 veckor sen var det 31)
Nu hade det vart fint att få sova, men om en kvart ska Tuva hämtas från dagis.... Sen blir det full fart igen....
Och behöver jag ens skriva nu att det har satt fart i magen och förvärkarna kommer regelbundet nu igen... suck..
tack gulliga ni!
Först: Tack alla peppningar som kommer från alla möjliga håll! Det värmer!
Ska snart iväg till barnmorskan och få se vad hon säger. Och som flera av er sagt, så måste tappen å kroppen vara lite på gång för att det ska vara nån idé. Men det får man väl hoppas att det är, med tanke på all övning som kroppen håller på med...
En koll där inne kan hon gott göra!
återkommer.....
Ska snart iväg till barnmorskan och få se vad hon säger. Och som flera av er sagt, så måste tappen å kroppen vara lite på gång för att det ska vara nån idé. Men det får man väl hoppas att det är, med tanke på all övning som kroppen håller på med...
En koll där inne kan hon gott göra!
återkommer.....
hinnsvepning..?!
Nån av er goa människor där ute som har nån erfarenhet av hinnsvepning?
Det känns som ett ganska hett alternativ för min del nu.. men jag vet inte ens om man gör sånt här i Norrtälje kommun.
Svaret lär jag få imorgon när det är dags för barnmorskebesök igen.
Jag vet inte vad "kriterierna" är för att bm ska göra en sån. Men själv kan jag väl tycka att om man mår psykiskt pissigt, förvärkar tamfanken hela tiden och att ha så snorigt ont så varje steg är en pina är tillräckligt?
Tycker inte ni?
För när man har såna här förvärkar som kommer regelbundet nästan varje dag, så blir man tillslut lite knäpp i kolan. Man vet inte om det är början på det hela, alltså är det som att vara i latensfasen i flera veckor kan jag tycka. Det handlar så mycket om det mentala. För är man i första fasen på en förlossning, då vill man ju förbereda sig mentalt på vad som nu faktiskt ska ske!
Så man blir lätt lite stirrig...
Och visst, man vet ju förr eller senare när förlossningen verkligen är igång. Jag menar, resultatet är ju ganska uppenbart. Den kommer ut en unge. Så man vet när det är i slutet, det är ju helt säkert!
Så jag kan bli lite provocerad när folk säger till mig att "du vet när det är på gång". Och även påståenden som: "Förvärkar gör inte ont, det gör bara de riktiga värkarna". "Riktiga värkar kommer regelbundet, det gör inte förvärkar".
Men det stämmer ju inte!! Förvärkar kan VISST göra ont, och kan visst komma regelbundet, och HUR ska man DÅ veta om det är på riktigt eller inte.
Jag vill ju inte märka det först när huvudet är på väg ut. Helst inte....
För jag tvivlar på att de som kommer med de här klatschiga påståenden att du vet minsann sen, att dom har haft så här mycket känningar innan. Att kroppen luras hela hela tiden.
Och det är ju inte så att jag är en ovetande förstagångsföderska. Utan det är ju andra gången jag är här. Så folk som säger så till mig gör att jag dumförklarar mig själv och känner mig skitfånig och nojig.
För jag är minsann omföderska och jag ska minsann veta jag....
VARFÖR KAN INTE MIN KROPP BETE SIG NORMALT NÅN GÅNG FÖR??!!
Jag ser hellre att man provar en sån dära svepning än att få igångsättning, för det vill jag inte ha (med tanke på att då är risken större för snitt, och det i sin tur leder till den stora risken för hjärnretning och att man inte ska in i min buk och härja i onödan...).
Men det är ju så här. Att nu är faktiskt den lilla här inne färdigbakad.
Och det enda som sker just nu är att jag blir mer och mer sliten. Och mer och mer knäckt.
Det är inte den optimala uppladningen för att orka ta hand om en bebis....
Även om jag är helt övertygad om att det finns en anledning till att man "ska" gå och vara på tjocken 40 veckor, så är jag lika övertygad om att det inte ska ske på vilka bekostnader som helst. Inte nu när liten faktiskt är klar!!
Det skadar ialla fall inte ta upp det med bm. Så får vi se sen.
Anar ni lite nu hur frustrerad jag kan känna mig?
Det vart ett ganska ilsket inlägg det här, men ibland måste man ösa ur sig. Speciellt när man vart på öppna förskolan och träffat på några av såna där klatschiga mammor...
(öf som för utom det var himla skoj idag... 3 timmar röj gjorde Tuva åtminstone liiiite nöjd, även om jag bokstavligen fick släpa ut henne därifrån...)
Det känns som ett ganska hett alternativ för min del nu.. men jag vet inte ens om man gör sånt här i Norrtälje kommun.
Svaret lär jag få imorgon när det är dags för barnmorskebesök igen.
Jag vet inte vad "kriterierna" är för att bm ska göra en sån. Men själv kan jag väl tycka att om man mår psykiskt pissigt, förvärkar tamfanken hela tiden och att ha så snorigt ont så varje steg är en pina är tillräckligt?
Tycker inte ni?
För när man har såna här förvärkar som kommer regelbundet nästan varje dag, så blir man tillslut lite knäpp i kolan. Man vet inte om det är början på det hela, alltså är det som att vara i latensfasen i flera veckor kan jag tycka. Det handlar så mycket om det mentala. För är man i första fasen på en förlossning, då vill man ju förbereda sig mentalt på vad som nu faktiskt ska ske!
Så man blir lätt lite stirrig...
Och visst, man vet ju förr eller senare när förlossningen verkligen är igång. Jag menar, resultatet är ju ganska uppenbart. Den kommer ut en unge. Så man vet när det är i slutet, det är ju helt säkert!
Så jag kan bli lite provocerad när folk säger till mig att "du vet när det är på gång". Och även påståenden som: "Förvärkar gör inte ont, det gör bara de riktiga värkarna". "Riktiga värkar kommer regelbundet, det gör inte förvärkar".
Men det stämmer ju inte!! Förvärkar kan VISST göra ont, och kan visst komma regelbundet, och HUR ska man DÅ veta om det är på riktigt eller inte.
Jag vill ju inte märka det först när huvudet är på väg ut. Helst inte....
För jag tvivlar på att de som kommer med de här klatschiga påståenden att du vet minsann sen, att dom har haft så här mycket känningar innan. Att kroppen luras hela hela tiden.
Och det är ju inte så att jag är en ovetande förstagångsföderska. Utan det är ju andra gången jag är här. Så folk som säger så till mig gör att jag dumförklarar mig själv och känner mig skitfånig och nojig.
För jag är minsann omföderska och jag ska minsann veta jag....
VARFÖR KAN INTE MIN KROPP BETE SIG NORMALT NÅN GÅNG FÖR??!!
Jag ser hellre att man provar en sån dära svepning än att få igångsättning, för det vill jag inte ha (med tanke på att då är risken större för snitt, och det i sin tur leder till den stora risken för hjärnretning och att man inte ska in i min buk och härja i onödan...).
Men det är ju så här. Att nu är faktiskt den lilla här inne färdigbakad.
Och det enda som sker just nu är att jag blir mer och mer sliten. Och mer och mer knäckt.
Det är inte den optimala uppladningen för att orka ta hand om en bebis....
Även om jag är helt övertygad om att det finns en anledning till att man "ska" gå och vara på tjocken 40 veckor, så är jag lika övertygad om att det inte ska ske på vilka bekostnader som helst. Inte nu när liten faktiskt är klar!!
Det skadar ialla fall inte ta upp det med bm. Så får vi se sen.
Anar ni lite nu hur frustrerad jag kan känna mig?
Det vart ett ganska ilsket inlägg det här, men ibland måste man ösa ur sig. Speciellt när man vart på öppna förskolan och träffat på några av såna där klatschiga mammor...
(öf som för utom det var himla skoj idag... 3 timmar röj gjorde Tuva åtminstone liiiite nöjd, även om jag bokstavligen fick släpa ut henne därifrån...)
