sammanfattning av graviditet 2.0
Ja den är ju inte slut än. Men snart så!
Graviditeten påbörjades runt 16 mars, vilket råkade vara vår 4 års dag. Så det var ju en väldans fin present vi gav varandra. Eller hur!
Den 26 mars så blev det ett plus på stickan. Hade det på känn att det skulle bli positivt resultat eftersom jag känt mig lite småskum under några dagar. Det första tydliga tecknet på att nåt var på gång var att jag helt plötsligt inte kunde dricka te....
Illamåendet och svullen mage kom på stört, så när jag började jobba (efter en lång mammaledighet) i slutet av mars så vart det en ganska så jobbig period.
Nygravid, inte jobbat på 2 år, en sjukt mammig 1,5åring. Ingen bra kombo....
Mår ganska illa de första månaderna och fryser. Fryser så in i skogen. Men sen visade det sig ju att jag hade krångel med sköldkörteln och har nu ätit Levaxin under hela graviditeten.
Jag kräktes inte mycket men mådde urkel, har inget tålamod alls och är trött. Var nog ganska labil där i början....
För som jag gråtit under de här månaderna. Över allt och inget....
Magen började växa på en gång.
Bild från vecka 15:
Då hade det redan vart svårt att dölja magen några veckor. Hade det vart vinter då hade det vart lättare, men på försommaren är man ju rätt lättklädd liksom..
Ganska på en gång vart jag godissugen. Precis om med Tuva. Jag som inte äter socker alls i vanliga fall, och absolut inte dricker läsk eller äter godis förvandlas till en sockeryunkie när jag är på smällen.
Andra cravings uteblev denna gång. Lite kinkigare med maten blev jag, och vissa rätter hade jag svårt att få i mig. Men inget speciellt sug på mat eller konstiga saker...
Det var runt halvtid som jag vart hungrig. Verkligen JÄTTEhungrig!!! Jag åt mest hela tiden. Största bekymret var under de veckorna vad jag skulle äta på kvällen för att hålla mig mätt natten lång. Men vad och hur mycket jag än åt så fick jag ändå gå upp på natten och trycka i mig nåt.
Detta kopiösa matsug la sig när magsäcken fick vika undan för livmodern....
Vecka 25:
Det var i vecka 25 som jag fick kasta in jobb-handduken. Då blev jag heltidssjukskriven pga foglossning. Den skiten fick jag tidigt. Redan runt vecka 10, om jag inte minns helt fel, så började jag känna att det var på gång. Kul att få de krämporna innan man ens gjort nyheten offentlig...
det gick utför ganska snabbt där runt vecka 25, jag hade trott att jag skulle kunna jobba på nån månad till åtminstone, men med mitt jobb så gick det inte. Till slut kunde jag inte kämpa längre, inte med risk att bli helt sängliggande.
Så tack och hej till jobbet efter ynka 4,5 månad. Så kan det gå.
Desto bättre tyckte Tuva att det var när jag började gå hemma. Hennes dagistider vart betydligt kortare och då började hon stormtrivas där. När jag jobbade så var det helt galna pass på 10 timmar fyllda med stress och tunga lyft. Och det var ett pusslande att få till det så Tuva skulle få kortare dagar än 10 timmar...
Så på ett vis så vart det bättre när jag vart sjukskriven.
Men jisses vad lång hösten blev då!!!
Veckorna hankar sig fram och jag vantrivs som tjockis. Foglossningen blir bara värre och jag får inse att mr. krycka får bli min följeslagare mellanåt..
Vecka 30:
Förvärkarna sätter vart nångång mellan vecka 28-30 och blir ett helsike för mig under resten av graviditeten...
I vecka 34 fixerar sig den lille där inne och gör sig startklar....
MEN! Den här gången slipper vi flytta pga av husbrand. Och det är en ENORM skillnad att slippa den grymma stressen som det innebar att faktiskt bli hemlös när man är i 6:e månaden.
Här hittar du det inlägget som jag skrev om branden.... Så man kan lugnt säga att vår tillvaro vart bra mycket stabil den här gången. Vi bor där vi ska helt enkelt!!!
Men summa kardemumma:
Lång. Väntan. Jobbig.
Det är väl de 3 ord som passar bäst in att beskriva den här graviditeten.
Egentligen är det väl inte själva graviditeten som jag vantrivts med. Jag tycker min mage varit vacker hela tiden och tycker den grejen är helmysig. Men det är ju all värk som satt käppar i hjulet för mig. Den har gjort det till en pina att vara gravid.
En släkting sa häromdagen: "Att vänta barn är det bästa som finns."
Det håller jag inte alls med om, men då kontrar jag med att säga:
Det bästa som finns är att ha barn!!!
Och snart är jag 2 barnsmamma. Lilla jag liksom! DET är däremot råballt!!!! Snart är vi en komplett lantisfamilj!
Graviditeten påbörjades runt 16 mars, vilket råkade vara vår 4 års dag. Så det var ju en väldans fin present vi gav varandra. Eller hur!
Den 26 mars så blev det ett plus på stickan. Hade det på känn att det skulle bli positivt resultat eftersom jag känt mig lite småskum under några dagar. Det första tydliga tecknet på att nåt var på gång var att jag helt plötsligt inte kunde dricka te....
Illamåendet och svullen mage kom på stört, så när jag började jobba (efter en lång mammaledighet) i slutet av mars så vart det en ganska så jobbig period.
Nygravid, inte jobbat på 2 år, en sjukt mammig 1,5åring. Ingen bra kombo....
Mår ganska illa de första månaderna och fryser. Fryser så in i skogen. Men sen visade det sig ju att jag hade krångel med sköldkörteln och har nu ätit Levaxin under hela graviditeten.
Jag kräktes inte mycket men mådde urkel, har inget tålamod alls och är trött. Var nog ganska labil där i början....
För som jag gråtit under de här månaderna. Över allt och inget....
Magen började växa på en gång.
Bild från vecka 15:
Då hade det redan vart svårt att dölja magen några veckor. Hade det vart vinter då hade det vart lättare, men på försommaren är man ju rätt lättklädd liksom..
Ganska på en gång vart jag godissugen. Precis om med Tuva. Jag som inte äter socker alls i vanliga fall, och absolut inte dricker läsk eller äter godis förvandlas till en sockeryunkie när jag är på smällen.
Andra cravings uteblev denna gång. Lite kinkigare med maten blev jag, och vissa rätter hade jag svårt att få i mig. Men inget speciellt sug på mat eller konstiga saker...
Det var runt halvtid som jag vart hungrig. Verkligen JÄTTEhungrig!!! Jag åt mest hela tiden. Största bekymret var under de veckorna vad jag skulle äta på kvällen för att hålla mig mätt natten lång. Men vad och hur mycket jag än åt så fick jag ändå gå upp på natten och trycka i mig nåt.
Detta kopiösa matsug la sig när magsäcken fick vika undan för livmodern....
Vecka 25:
Det var i vecka 25 som jag fick kasta in jobb-handduken. Då blev jag heltidssjukskriven pga foglossning. Den skiten fick jag tidigt. Redan runt vecka 10, om jag inte minns helt fel, så började jag känna att det var på gång. Kul att få de krämporna innan man ens gjort nyheten offentlig...
det gick utför ganska snabbt där runt vecka 25, jag hade trott att jag skulle kunna jobba på nån månad till åtminstone, men med mitt jobb så gick det inte. Till slut kunde jag inte kämpa längre, inte med risk att bli helt sängliggande.
Så tack och hej till jobbet efter ynka 4,5 månad. Så kan det gå.
Desto bättre tyckte Tuva att det var när jag började gå hemma. Hennes dagistider vart betydligt kortare och då började hon stormtrivas där. När jag jobbade så var det helt galna pass på 10 timmar fyllda med stress och tunga lyft. Och det var ett pusslande att få till det så Tuva skulle få kortare dagar än 10 timmar...
Så på ett vis så vart det bättre när jag vart sjukskriven.
Men jisses vad lång hösten blev då!!!
Veckorna hankar sig fram och jag vantrivs som tjockis. Foglossningen blir bara värre och jag får inse att mr. krycka får bli min följeslagare mellanåt..
Vecka 30:
Förvärkarna sätter vart nångång mellan vecka 28-30 och blir ett helsike för mig under resten av graviditeten...
I vecka 34 fixerar sig den lille där inne och gör sig startklar....
MEN! Den här gången slipper vi flytta pga av husbrand. Och det är en ENORM skillnad att slippa den grymma stressen som det innebar att faktiskt bli hemlös när man är i 6:e månaden.
Här hittar du det inlägget som jag skrev om branden.... Så man kan lugnt säga att vår tillvaro vart bra mycket stabil den här gången. Vi bor där vi ska helt enkelt!!!
Men summa kardemumma:
Lång. Väntan. Jobbig.
Det är väl de 3 ord som passar bäst in att beskriva den här graviditeten.
Egentligen är det väl inte själva graviditeten som jag vantrivts med. Jag tycker min mage varit vacker hela tiden och tycker den grejen är helmysig. Men det är ju all värk som satt käppar i hjulet för mig. Den har gjort det till en pina att vara gravid.
En släkting sa häromdagen: "Att vänta barn är det bästa som finns."
Det håller jag inte alls med om, men då kontrar jag med att säga:
Det bästa som finns är att ha barn!!!
Och snart är jag 2 barnsmamma. Lilla jag liksom! DET är däremot råballt!!!! Snart är vi en komplett lantisfamilj!
Kommentarer
Postat av: Jenny - Mamma till Alde
Härligt att få läsa lite hur allt gått från början till nu (nästan) slutet =) HÄRLIGT, men förstår verkligen att det blir jobbigt när man har ont.
Tack så mycket, jag är mega-lycklig över denna lilla bebis. O precis så som du skriver...att lilla jag ska bli tvåbarnsmamma...
Jag sa till Jens igår att detta år har varit ett bra år...Jag blev klar med utbildningen, vi har gift oss, jag fick fastanställning och blev gravid...ljuvligt!
Hur känner du inför förlossningen nu då? nyfiken
Klart du ska få lösen!! Kramar
Postat av: carolina - med Lo:s syskon i magen.
Fina magen! Åh vad kul =)
Trackback
