Terror
1: middagen.
Ofta är det skrik o bråk. Tuva får ibland för sig att hon inte ska äta. Ofta smakar hon inte ens innan hon ratar maten (gäller då itne pannkakor men det kan hon ju inte leva på). Utan istället för att äta ska hon leka. Men inte ensam, utan hon står o sliter o drar i oss för att vi ska följa med. Vi förklarar att nä nu ska vi äta. Leker gör vi sen.
Funkar sällan... Efter ett tag ger hon upp, men då är vi sura allihopa, hetsätit så man har magknip. Mat får även Tuva i sig, men då är det "gående bord", dvs hon kommer/vi springer efter och hon äter en sked i taget. Springer runt en stund, och en ny sked med mat. osv
Är väl kanske så här i den här åldern, med denna järnvilja som de börjar skaffa sig. Men vi hamnar i en ond cirkel där alla vet att det blir trassel. Ibland går det hur bra som helst och Tuva vevar in maten alldeles själv.
Hur gör ni i såna här situationer? Och ska man redan nu (eller ännu tidigare) vara sträng med att man sitter vid bordet STILLA och äter annars får det vara?
2: nattningen.
Från att ha varit jättesmidig att natta där hon fått välling, sagt godnatt och sen somnat helt själv i sin säng utan nåt tjafs. Till att gå en wrestlingmatch och gå igenom hela sitt ordförråd några vändor under ca en timmas tid. Går vi ut blir det världens gråt. Vi måste sen smyga ut ur rummet när hon somnat.
Och sen samma procedur varje gång hon vaknar på natten. Att somna själv just nu funkar inte alls...
Så när hon äntligen har somnat, ja då är klockan närmare 21, och då är man ju sugen på att göra nåt. NOT Snarare att man lägger sig helt slut i sängen och känner sig helt utpumpad.
Återigen, hur gör ni här? Funkar eran nattning, hur gör ni?
Jag försöker ha lite perspektiv på det hela, att är det så här i några veckor så är det ju egentligen inte så lång tid alls.
Men jag är trött nu!
Och när ska hon egentligen börja sova bra, och då inte bra i nån period utan BRA?!?! Jag fattar ju att barn inte alltid kan sova bra, men att ha en bra grundsömn vore ju fint.
over and totally out
På nr 1 svarar jag att vi har EXAKT samma problem. Just maten och matrutiner är jag rätt hård kring (trots att jag är livrädd att hon ska ge tusan i att äta) och sitter hon inte på sin plats (vi har gått med på att hon får halvstå på en vanlig stol istället för sin barnstol)blir det ingen mat. Sen sitter vi kvar i lugn och ro och låter henne inte hetsa oss därifrån. Det funkar faktiskt, kamperna blir inte lika hårda längre och hon har förstått poängen.
2:an är även den mycket lika. Från att bara gå och sova så ligger hon nu många kvällar vaken och pratar/babblar och till slut eskalerar det till att hon blir ledsen och till slut panikslagen. För oss räcker det att gå in och krama om henne lite, vagga henne i en minut och sedan bara börja om nattningsproceduren från början (alltså att lägga ner henne, stoppa om täcket och säga godnatt).
Överhuvudtaget är det mitt främsta knep, att börja om från början och att alltid upprepa samma steg.
Annars? Ja du... trotsåldern är här Millan.. ;)
Problem 1: Det här med maten är en ständigt problem för oss, och har så varit ända sedan Aron började med fast föda överhuvudtaget. Han har aldrig varit ens intresserad av mat. Jämt och alltid har vi fått "lekt" och disstaherat honom för att ens få i honom några tuggor. Du skulle få en chock om du fick veta hur lite han äter på en dag...
Nu har hon kommit in i fasen då han ska äta själv (om han inte har skjutit bort tallriken så fort den kommit på bordet), så nu får han sitta och peta i sig lite, lite i sin egen takt. Men visar han att han vill gå från bordet så är det det som gäller, då släpper vi ner honom och sedan kan vi "kompensera" med en macka eller något efter ett tag. men då är det en macka i farten så-att-säga..
Hoppas vid en mat-gud att inte Tova kommer vara lika besvärlig..
Problem 2: Aron har varit väldigt olika i perioder med att somna. Sedan länge så har vi en "sov-skiva" med lugn musik som vi alltid slår på när han ska sova. dag som kväll. När han var mindre så fick man vyssa honom till sömns oftast, men ju äldre (och tyngre) han lev så fick han somna i sängen. En del perioder har han skrikit och vi har varit in med några minuters mellanrum (den metoden är det peter som stått för, jag har väldiga problem när han skriker..). men efter att han fyllde ett år så somnade han oftast själv i sin säng. men när Tova föddes så började han trilskas vid nattning igen. Det var kanske hans sätt att visa att det var något nytt som hänt. Så i några veckors tid fick vi sitta bredvid honom tills han somnade. Sedan började han somna själv igen helt plötsligt och var så i kanske 1½ månad. Nu så får vi oftast stå runt hörnet och "hyssa" ett tag innan han somnar.
Ska jag vara helt ärlig så är dom här två sakerna orsakerna till att jag tycker att det ska bli skönt att börja jobba litegrann igen... att slippa de eviga mat-situationerna framför allt.. Hemsk mamma jag är, va?
