fråga till er experter!
Jag har ju tidigare tagit upp (läs beklagat mig) över Tuvas mammighet. Visst är det väl så att det ingår i den här ocharmiga fasen som alla kids är i runt den här åldern. MEN det börjar bli ett stort problem för oss.
Att hon drar och sliter i mig på dagarna, det känner jag väl att jag får ta. Det är inte det som är det stora problemet (även om det är påfrestande). Det stora problemet är att så fort det närmar sig nattning fram tills nån gång på förmiddan (alltså hela natten o morgonen) så vill hon inte ens se sin pappa.
Hon blir så jävla arg när Anders kommer in till henne på natten. Även om det är så att hon bara tappat nappen, märker hon att det är Anders som kommer och inte jag. Då blir det krig.
Och det är inga milda protester. Hon blir fullkomligen som förbytt. Det låter som han bankar skiten ur henne..
Jag står ut i ca 10 minuter. Max. Och sen behöver jag bara visa mig och att Anders går ut ur rummet så blir hon lugn.
Kanske hade kännts mer okej om hon bara vaknat till nån enstaka gång per natt, men nu vaknar hon nästan varannan timme, eller oftare och jag blir helt däng när det är jag som måste gå upp varje gång.
Va fan gör vi????
Vänta på att det går över snart och bita ihop?
Ska vi kämpa att Anders går in till henne ändå och låta henne bli så arg? Vill inte att dom ska få en dålig relation pga det här.. För på dagarna går det bra. Är jag inte hemma går det bra.
Inte funkar det för Anders heller att ta upp henne när hon vaknar på morgonen! JAG måste upp varenda jävla morgon.
Och jag ska ju börja jobba snart med, och jag vill inte ha den stressen då när jag ska upp till jobbet...
Så va fan gör vi? det här känns inte okej...
Knepigt! :/
Jag skulle sluta gå in till henne på natten, hon är stor nog att kunna somna om själv utan att ni tittar till henne.
Du är ju väldigt mkt ensammen med henne, kanske A ska ta och umgås mer med henne på helgerna. Bara dom två. Tex åka å handla tillsammans, tillbringa en dag tillsammans eller så. Klippa av navelsträngen lite från dig och "koppla fast den" på A lite. Liksom pusha över henne lite på han å göra han mer roligare att va med å göra morsan tråkigare.
Blä, måste vara jättesvårt! :(
Jag är absolut ingen expert, men som jag ser det har ni väl egentligen två alternativ. Antingen hålla masken och stå ut (kan ju gå över om en vecka eller om ett år).
Det andra är att ni i förväg bestämmer vem som ska ta henne och sen håller er till det. Vid det här laget har hon ju lärt sig att om hon skriker högt nog tillräkcligt länge så kommer mamma.. :(
Väldigt lätt att råda när man inte sitter i samma situation själv! :(
Barn vänjer sig vid andra rutiner ganska snabbt, så jag tror att om ni tar några dagar med all er kraft att fixa det här så går det nog till sig. Men då gäller det att du verkligen inte går in till henne när Anders ska natta,oavsett hur mycket hon skriker. Är det allt för jobbigt så ta en promenad en stund. Jag har själv jättesvårt att inte "ingripa" när barnen är ledsna, men i ett sånt här fall så är det ju bara pappan som har ansvaret. Det är ju inte så att hon skriker för att hon är med någon helt otrygg främmande person. Utan hon skriker nog för att hon vet att "mamma kommer snart om jag skriker tillräckligt länge". Dom är ju ganska uträknande och smarta redan vid så låg ålder (tyvärr..). Eftersom hon är nöjd med pappa andra tider under dygnet så har det ju inte med honom att göra egentligen utan det är nog rutinen som blivit lite "sned". Men det måste ju vara extremt jobbigt för er båda!
Ta tjuren vid hornen och rid ut stormen! Lycka till!! Jag ska skicka en styrkande tanke varje kväll =)
(nu är jag ju knappast expert, men jag hoppas att det kan vara till hjälp..)
