Millan- lantismorsan!

Som jag nån gång tidigare nämnt så lever jag med tron att allt har en mening. Gott som ont.
Det finns en anledning till allt som händer en själv och runt omkring. Vem eller vad som "bestämmer" det, det vet jag inte och spekulerar inte så värst mycket över.

Men för att fixa ett liv i motvind så behöver man på nåt vis ha det i baktanke mest hela tiden.

Kanske är den här värken, foglossningen, till för att jag sen ska uppskatta att jag faktiskt KAN röra på mig. Även när jag har huvudvärken så kan jag fortfarande röra mig fritt.
Nu är det ju ingen picknick att ha kronisk huvudvärk heller och visst blir man sängliggande de dåliga dagarna då med.

MEN, nu är jag verkligen fånge i min egen kropp.
När det är som värst så kommer jag inte ur soffan. Fast jag gör det ändå, när jag måste. Det går inte att förklara för en 2-åring att mamma inte kan röra på sig.

Så jag får se det som att sen kommer jag ju faktiskt vara tacksam över att "bara" ha huvudvärken.
Då kanske den tillvaron kommer upplevas lättare, och det vore ju inte helt fel.
Att inte kunna röra på sig som man vill, det är en hemsk och en rätt konstig känsla för en som inte är van med det.
Min kropp har ju alltid var rätt kass på ett vis med tanke på att jag blir sjuk och så mest jämt. Men jag har alltid varit stark på så vis att jag fixat de flesta fysiska saker. Jag är van att ta i. Jag är en bondunge för tusan. Nu klarar jag inget själv längre. Att be om hjälp med minsta lilla sak, det är inte min grej. Kan själv ni vet...

Och det värsta är väl att det bara gör mer och mer ont. Värken för 2 veckor sen var inte ens i närheten av vad den är nu. Vill inte ens tänka om hur det blir då om några veckor framåt om det fortsätter öka i samma takt.
Att vara sjukskriven nu hjälper såklart MASSOR. Men jag trodde faktiskt att värken skulle gå tillbaks lite när jag faktiskt kan vila en del. Men istället blir det tvärtom. Och det är väl det som är tyngst just nu.


Det här inläget skriver jag mest för min egen skull. För att jag själv ska se allt detta på ett positivt vis. Måst liksom vädra ur mig tankarna...
Jag gör det inte för att nån ska tycka synd om mig eller dalta med mig.
Så jag hade lika gärna kunnat skrivit detta på ett papper och lägga i byrålådan. Men det här var närmast till.

Som tur är så har jag världens bästa sambo. Tyvärr så är han inte hemma ikväll. Och då är det tur att jag har världens bästa föräldrar. För när jag ringde till dom och sa att det var rätt så illa ikväll så var mamma här 5 minuter senare och hämtade Tuva för att jag skulle få vila några timmar.

TACK!