Millan- lantismorsan!

Äsch, jag vet inte, men det senaste dygnet hoppas jag verkligen inte är början på hur det ska bli...
Med uppvak varannan timma hela natten och bra korta sovpass under dagen.

Idag har det vart störtomöjligt att lägga ifrån sig Vide, han vaknar på en gång... Och även sovandes på min mage har han vaknat efter en kort stund. Vilket resulterar i en övertrött bebis.

Är det nu problemen ska börja? Ska det bli som med Tuva?

jag orkar inte det.....

Han börjar alltid böka omkring vid 5 på morgonen och fortsätter så minst en timma innan han somnar om, på min mage. Imorse höll böket på till kl 8, och hade säkert fortsatt om det inte var så att jag fick gå upp då för att Tuva vaknade.
Hon fick sovmorgon, eftersom även hon sov uselt i natt. Och såklart osynkade, så de turades om att vakna...

Jag målar väl kanske fan på väggen eftersom jag idag är så rysligt trött, men jag är fullkomligt livrädd att vi ska hamna i samma sovkaos som rådde, eller rättare sagt det ickesovande kaoset som var med Tuva.

Eller kämpar jag nu på för mycket för tidigt?! Det är inte så att jag försöker vänja Vide med att sova själv, fast lite kanske jag gör det. För det funkar inte att ha honom på mig jämt. Ryggen fixar inte det. bla.
Varför får jag ungar som måste sova på mig för att få en längre sömnstund? Är det nåt jag gör fel eller?

Och jag vet, han är bara 5 veckor, men det blir så svårt att göra nåt annat med honom på mig...
Det jag nog vill få fram, är att jag undrar om det spelar nån roll ifall han nu får sova nära mig hela tiden eller om man redan nu ska vänja bort det?
Jag tycker att en 5 veckors är för liten för att vänja med nåt överhuvudtaget..
"Sabbar" jag honom när jag väljer att ha honom nära mig? Eller är det bara en sån sort han är?
JAg tar inte upp honom så fort han gnyr till, utan han får ligga tills han visar ett stort missnöje. Han behöver inte heller bli jätteledsen varje gång, det tycker jag är onödigt. Men jag kommer inte springandes varje gång på stört.
Och det är inte bara det att han prompt vill sova på mig, det är de korta stunderna han sover!!
Det var flera dagar sen han sov en lång stund. Men jag hoppas på att det är kortvarigt detta, jag har för mig att jag läst nånstans att runt 6 veckors ålder så är en växfas, vilket vi märker, för jisses vad han äter hela tiden!
Måste hitta den där boken om utvecklingssprången....

Men sömnen är så SJUKT viktigt och jag kan känna den frustration jag kände med Tuva ligger och pyr inte långt bort. Den är liksom alldeles för färsk i minnet för att vara svår att komma fram.

Och jag vill inte att livet återigen bara ska handla om att få sova,  om att ta varje chans till sömn bara för att fixa några timmar till.....

Jag hoppas jag målar fan på väggen nu och att det är mitt katastroftänk som lurar mig, men att överhuvudtaget jag blir så ur balans av så kort tids sömntrassel (egentligen bara nån natt), det är lite skrämmande tycker jag själv.
Jag har mått så bra sen Vide kom och jag vill fortsätta med det, inte bli ett trött nervvrak igen som bara måste kämpa.

(Jannike, jag kanske ringer och bölar ur mig imorgon.....)