Millan- lantismorsan!

Har visst inte bloggat på en hel vecka... uj uj...

Den här perioden i mitt liv kommer att bli ihågkommen som: Intensiv!!
Vide är visserligen mycket nöjd längre stunder på golvet nu när han faktiskt kryper. Hans utveckling är imponerande (men mer skryt om det på onsdag, på hans 6 månadersdag!)

Men Tuva har det jobbigt nu. Hon går ju bara 3 timmar per dag på dagis för att vi ska försöka få det som en rolig grej igen, inte som nåt ångestfyllt som det är just nu.
All min energi går åt till att peppa henne, före dagis, och sen efter för att hon ska känna sig välkommen hem, till mig och Vide.
För det är här hon vill vara, hemma med oss. Hon är ju för liten för att förstå hur tråkigt det skulle bli efter ett tag. Jag slår knut på mig själv om dagarna. Hålla henne glad och framförallt sedd, hinna med Vide, och få övriga saker gjorda.
Det går inte hur länge som helst att lägga allt annat åt sidan. Då funkar inte vardagen, och jag får knäppen...

Även om Vide alltid är med, så är man bra mycket effektivare när man bara ett barn att hålla koll på.
För man måste ju göra allt hemmafix med, och trädgården... suck... Jag vill så mycket, men har inte tid. Inte ork.

Detta i kombination att Anders jobbar nästan varje dag. Förra veckan slog han till på en 7 dagars vecka..
Det är tufft, för honom som måste jobba jämt och kommer hem till en slut sambo och en dotter som har börjat gråta på eftermiddagarna för att hon längtar så pass efter honom...
För min del blir det otroligt intensivt här hemma. Att alltid, varje dag, vara ensam med barnen.
Och även om jag har barnen, så känner jag mig ensam. Saknar vuxet sällskap...

Så nu biter vi ihop. Kämpar på. Ignorerar tröttheten som ökar för varje dag...