Millan- lantismorsan!

Jag vet inte vad jag annars ska skylla på än att sömnbristen nu verkligen börjar få konsekvenser.

Det kan inte bero på nåt annat, att jag går ut genom dörren på dagis, utan Vide. Som står kvar i hallen. Och jag har inte en tanke på honom, förrän en annan dagismamma påminner mig om att jag har en bebis kvar i hallen.
Pinsamt. Som tur var så är det en mamma som jag känner väldigt väl och som också har en 3 månbebbe hemma.

Men tänk alltså. JAg glömde bort honom.
Fast jag tror inte ni behöver vara oroliga och ringa soc eller så...

det är lite intressant det här med sömnbrist. Vad som händer med en. Och nu tänker jag inte riktigt på delen med deppigheten, utan jag känner på allvar hur jag sakta men säkert blir allt mer dum. Korkad.
Jag säger konstiga saker. Mitt närminne är så uselt så att jag blir rädd för mig själv.
Kan komma på mig att jag inte har en aning om vad jag gör just här, just nu.

Jag är ett levande bevis på att man blir korkad av sömnbrist!