ilska över hur sjukvården kan vara
Efter att ha haft en kämpig natt med värk och sen en morgon med illamående och huvudet i toan några gånger har jag sovit några timmar. Har tom vart ute i växthuset en stund.
Tuva o Anders är i stan och åker karusell på nåt tivoli. Önskar jag kunde vara med... Men jag får vara hemma, Vide är här med så Tuva får en helskoj stund själv med pappa.
Men som sagt, jag bara önskar att jag med kunde få vara med på det roliga..
Man blir rätt knäckt av det här. Och att inte veta vad det är, och om det kommer igen.
Vad gör jag då? Inte åker jag till sjukhuset inte. För där får jag ingen hjälp.
Jag vet ju inte hur jag ska förebygga de här anfallen, eftersom jag inte vet vad som orsakar dem.
Båda gångerna har jag vart hemma. Första gången när jag lagade middag. Andra gången några timmar efter lunch. Jag är tacksam för att jag itne vart ensam nån av gångerna.
Men vart befinner jag mig nästa gång?! För jag är nästan övertygad om att få samma igen....
Ilskan över hur mitt fall har behandlats har inte lagts sig. Men vi börjar fundera på vad som egentligen sades till mig. Synd att jag var själv då.
Så här i efterhand så blir jag irriterad på mig själv som inte reagerade mer då på vad läkarn sa. Men alla ni som vart med om en läkarrond på avdelning vet att dom typ springer igenom rummet och man hinner knappt reagera så är de ute igen.
Att säga att jag kanske får lära mig leva med de här anfallen är ju inte klokt att säga när det enda man gjort är 2 sketna undersökningar och man skiter i den 3:e?!
Och inte säga att röntgen får bli sen, eventuellt. Va Fan! Man ska väl ändå försöka bota patienterna när de är sjuka och försöka ta reda på orsaken.
Inte skicka hem dom och typ säga "åk hem du, vi hittar inget fel. Ta med dig en bunt smärtstillande, kom om 2 veckor på återbesök så hoppas vi på det bästa. Tack å hej"
Min mamma är flyförbannad och hon ringde för en stund sen och frågade om det var okej att gå på hårt och skälla på de inblandade. Javisst sa jag. Såklart. För skäll ska de ha, och jag vill ha uppföljning på det här.
Pissnissar!!!
För även om det är hur skönt som helst att vara hemma med familjen så är jag inte frisk. Kanske borde jag vart kvar ett dygn till, minst.
Men jag ville inte. Och det var jhu inte så direkt att läkarn proppsade på att hålla mig kvar när jag sa att då är det ju ingen idé att vara kvar här...
Mitt fall har väckt stor ilska bland de jag känner, och jag får höra den ena historien efter den andra. Det här är inte unikt tyvärr och ingen är förvånad.
Så ska det väl ändå inte vara. I välfärds-Sverige?!
Just nu känns det som jag har en stor jäkla sten i tarmarna. Och efter att ha fastat i flera dygn är jag så jäkla svag. Att vattna i växthuset tog helt slut på mig.
Och jag kommer defentivt i bikinin i sommar. Nu väger jag sådär lite igen. Men jag får väl bygga muskler istället när jag blir frisk igen.
