amning + flaskmatning
Det går inte alls..
Eller ibland funkar det. Men det har gjort mig stressad över amningen, ska det funka denna gång eller blir han bara arg?
När det funkar, en av 5ggr kanske, då känns det bra och jag tycker amningen är okej. Men när det inte funkar så slutar det med onda bröst, en skrikande Vide och en storgråtande mamma...
Han blir bara arg och ger efter ett tag upp och somnar av utmattning. Då hinner han inte bli mätt ordentligt utan vaknar snart igen och då samma visa...
Och Tuva blir ganska så påverkad, när Vide blir arg och jag blir frustrerad och stressad...
Nån mysstund är det då inte...
På nätterna funkar det oftast bra som tur är!
Jag började flaskmata igårkväll med bröstmjölk. Det gick jättebra och han åt lugnt och sakta ca 80-100ml.
Han har även fått flarran några gånger idag.
Nackdelen är att det är meckigt som tusan. Det tar tid att pumpa ur och Vide hinner hungra ihjäl så det hela blir ganska så stressigt ändå. Det är knepigt att få nåt ur tuttarna när Tuva härjar omkring, Vide är hungrig och jag inte riktigt fått in pumptekniken... Och hur fanken gör man när man inte sitter hemma i soffan?!
Tanken är att delamma och ge resten på flarra en tid nu och sen gå över till ersättning kanske vid 3 mån om det funkar att hålla på så här. Jag skulle tro att mjölken kommer sina så småningom, fast just nu känns det istället som produktionen ökar när jag börjat pumpa, men det tar väl ett tag sen kanske det blir mer stabilt igen. Vet ju inte riktigt hur mycket han kommer vilja äta per gång. Men 100ml känns som en rimlig mängd kanske...
Har DU några flaskmats-tips?!
jag har inte så stor koll på när det gäller bröstmjölk på flarra....
Eller ibland funkar det. Men det har gjort mig stressad över amningen, ska det funka denna gång eller blir han bara arg?
När det funkar, en av 5ggr kanske, då känns det bra och jag tycker amningen är okej. Men när det inte funkar så slutar det med onda bröst, en skrikande Vide och en storgråtande mamma...
Han blir bara arg och ger efter ett tag upp och somnar av utmattning. Då hinner han inte bli mätt ordentligt utan vaknar snart igen och då samma visa...
Och Tuva blir ganska så påverkad, när Vide blir arg och jag blir frustrerad och stressad...
Nån mysstund är det då inte...
På nätterna funkar det oftast bra som tur är!
Jag började flaskmata igårkväll med bröstmjölk. Det gick jättebra och han åt lugnt och sakta ca 80-100ml.
Han har även fått flarran några gånger idag.
Nackdelen är att det är meckigt som tusan. Det tar tid att pumpa ur och Vide hinner hungra ihjäl så det hela blir ganska så stressigt ändå. Det är knepigt att få nåt ur tuttarna när Tuva härjar omkring, Vide är hungrig och jag inte riktigt fått in pumptekniken... Och hur fanken gör man när man inte sitter hemma i soffan?!
Tanken är att delamma och ge resten på flarra en tid nu och sen gå över till ersättning kanske vid 3 mån om det funkar att hålla på så här. Jag skulle tro att mjölken kommer sina så småningom, fast just nu känns det istället som produktionen ökar när jag börjat pumpa, men det tar väl ett tag sen kanske det blir mer stabilt igen. Vet ju inte riktigt hur mycket han kommer vilja äta per gång. Men 100ml känns som en rimlig mängd kanske...
Har DU några flaskmats-tips?!
jag har inte så stor koll på när det gäller bröstmjölk på flarra....
Dunderklumpen
4.1 kg!
Lillfisen håller på att bli Dunderklumpen!
Nu har han gått upp ett halvt kilo sen ankomsten.
Så det kanske är tur att han spyr som en dyngfull fjortis, annars hade han väl vägt
typ 10 kg vid det här laget....
Vi var alltså till bvc igår, nästa gång blir om 2 veckor!
Lillfisen håller på att bli Dunderklumpen!
Nu har han gått upp ett halvt kilo sen ankomsten.
Så det kanske är tur att han spyr som en dyngfull fjortis, annars hade han väl vägt
typ 10 kg vid det här laget....
Vi var alltså till bvc igår, nästa gång blir om 2 veckor!
Amningen
Många har frågat hur det går med amningen för mig. Just eftersom det inte gick så bra
att amma Tuva. Jag vantrivdes jättemycet med det, och jag hade ingen vidare bra
kvalla på mjölken så Tuva vart inte nöjd.
Om det berodde på hur jag mådde eller om jag började må dåligt för att det inte räckte till
henne. Det vet jag inte. Hönan eller ägget...
Jag har väntat med att svara på frågan eftersom jag inte visste hur det går.
Det vet jag egentligen fortfarande inte.
Mjölk har jag. Vide verkar nog bli mätt, även om han äter ofta. Men han är ju bara 2 veckor gammal så
det ständiga ammandet hör ju till...
Men jag vet inte om jag trivs med det den här gången heller. Det är okej nu när jag mest
sitter hemma i soffan, då är det bekvämt att bara håva fram boobsen.
Men han ska greja och böka så förbaskat när han äter. Och det gillar jag inte när jag är
blnad folk, bl a eftersom det innebär en hel del tutt-flashande....
Högra bröstet är inte konstruerat för att ammas med helt enkel, och jag börjar känna
av stressen igen när det är dags att äta på den sidan.
Jag har nu amningsnapp hemma som jag starkt överväger att prova.
Men jag har hört att man får köra med det sen, och det verkar lite bökigt.
Å andra sidan är det bökigt nu med. Såren har ialla fall läkt helt nu.
Men det gör hela tiden ont på höger sida, han får aldrig till helt korrekt grepp där och det tror jag inte att
han kommer få nån gång heller.
Jag har nu som (del)mål att amma i minst 3 månader. Det var så länge jag ammade Tuva.
Sen får vi se. Tror det kommer bli flarran sen...
Vi får se...
att amma Tuva. Jag vantrivdes jättemycet med det, och jag hade ingen vidare bra
kvalla på mjölken så Tuva vart inte nöjd.
Om det berodde på hur jag mådde eller om jag började må dåligt för att det inte räckte till
henne. Det vet jag inte. Hönan eller ägget...
Jag har väntat med att svara på frågan eftersom jag inte visste hur det går.
Det vet jag egentligen fortfarande inte.
Mjölk har jag. Vide verkar nog bli mätt, även om han äter ofta. Men han är ju bara 2 veckor gammal så
det ständiga ammandet hör ju till...
Men jag vet inte om jag trivs med det den här gången heller. Det är okej nu när jag mest
sitter hemma i soffan, då är det bekvämt att bara håva fram boobsen.
Men han ska greja och böka så förbaskat när han äter. Och det gillar jag inte när jag är
blnad folk, bl a eftersom det innebär en hel del tutt-flashande....
Högra bröstet är inte konstruerat för att ammas med helt enkel, och jag börjar känna
av stressen igen när det är dags att äta på den sidan.
Jag har nu amningsnapp hemma som jag starkt överväger att prova.
Men jag har hört att man får köra med det sen, och det verkar lite bökigt.
Å andra sidan är det bökigt nu med. Såren har ialla fall läkt helt nu.
Men det gör hela tiden ont på höger sida, han får aldrig till helt korrekt grepp där och det tror jag inte att
han kommer få nån gång heller.
Jag har nu som (del)mål att amma i minst 3 månader. Det var så länge jag ammade Tuva.
Sen får vi se. Tror det kommer bli flarran sen...
Vi får se...
hello vardag
Idag är första dagen hemma själv med kidsen. Anders har börjat jobba igen.
och jo, egentligen borde han ha sin sista pappadag idag. Han är bra på mycket
karln min, men inte på att vara ledig...
Men det ska vi nog fixa!
Natten var väl sådär. Tuva och Vide turades om att vakna. Tuva drömde en massa och Vide skulle äta
ofta för att sen spy upp det mesta...
Igårkväll slog herrn här ett nytt kräkrekord. Hela jag vart totalt nerspydd... jihaa
Vide "spypåsen" Blomqvist
och jo, egentligen borde han ha sin sista pappadag idag. Han är bra på mycket
karln min, men inte på att vara ledig...
Men det ska vi nog fixa!
Natten var väl sådär. Tuva och Vide turades om att vakna. Tuva drömde en massa och Vide skulle äta
ofta för att sen spy upp det mesta...
Igårkväll slog herrn här ett nytt kräkrekord. Hela jag vart totalt nerspydd... jihaa
Vide "spypåsen" Blomqvist
Vides Förlossning
Tisdagen den 6 december. Den beräknade dagen.
Och den dagen som jag trodde minst på att det var då han skulle komma ut. Det är ju bara några ynka procent som prickar in "rätt" dag. Så nu har vi gjort vårt att öka den statistiken.
Men när det inte satt igång under måndagen så var jag ju helt säker på att nu går jag över tiden...
Så fel jag hade!
Jag vaknar strax före 7 av att nu känns det i magen. Rejält.
Molvärken som kom från ingenstans kändes inte alls som den värk som jag haft under
de senaste veckorna. Anders hade precis åkt till jobbet och jag ville inte ringa till honom på en gång OM
det nu inte var på gång på riktigt (fast jag visste ju det, men ändå...).
Ville kolla först så jag inte bara var skitnödig.. och när jag uteslutit det och insett att idag kommer det ske, då
började jag lägga upp en plan.
Planen var att väcka Tuva, få i henne frukost och sen köra henne till dagis som vanligit
kl 9. Och SEN skulle jag ta tag i det där med födandet.
Den planen sprack ungefär direkt...
Tuva vaknar kl 7 och då har värkarna satt igång. Vi börjar äta frukost och jag tycker att
värkarna kommer så förbaskat tätt! Så jag börjar klocka.
Bomber och granater! Värkarna kommer var 3:e minut!!!
Redan från start.... Va hände med latensfasen liksom?
Nu är klockan 7:30.
Och nu känner jag väl att det börjar bli bråttom. Ringer till Anders, som inte svarar!
Väntar 2 värkar, ringer igen. Svarar fortfarande inte! Ringer då ett annat nummer till
maskinuthyrningen på jobbet där en kollega letar upp Anders.
Jag väser fram att han måste komma hem. NU. Och lägger på i örat på honom.
Nästa samtal blir till min mamma som i princip står redo med mobilen i handen.
Vi bestämmer att hon ska hämta Tuva på dagis nån gång under eftermiddan. ¨
Så då kan jag släppa det.
Sen börjar projektet med att få Tuva klar, snabbt som attans. Utan att hon märker av att hennes
mamma är helnipprig och är livrädd för att föda hemma i hallen....
Anders kommer hem, gör Tuva klar och kör henne till dagis.
Under tiden ringer jag till förlossningen. Och det är inget snack om saken. Vi ska åka in på en gång!
Efter lite sistaminuten-packning och på med tensen så kommer vi äntligen iväg strax efter 8:30.
Resan in är rätt så lugn. Värkarna fortsätter komma tätt men det går fint att andas igenom dom. Mellan värkarna så kan jag prata som vanligt.
Bla bla blaa, *aaaandas*, Bla bla blaa, *aaaandas*, Bla bla blaa, *aaaandas*,
Och varje förlossningshistoria måste nästan innehålla en parkeringsstory.
Det gör även vår historia. Fast denna gång berodde det inte på en nervös pappa som gör nåt
korkat. Nä. Nu var det så att parkeringen var full!
Ni som vart vid Danderyds förlossningar vet hur korkat liten och trång parkering det är där.
Och nu var det proppfullt och bilar hade börjat ställa sig lite här och där...
Det ville inte vi göra eftersom parkeringsvakterna är väldigt nitiska där så vi börjar snurra runt lite med bilen
och Anders precis släppa av mig vid entrén när det blir en plats ledig.
Vi var väl 3 bilar som satsade mot den, men vi hann först. Pillutta er andra!
Kl 09:50 vart vi inskrivna på BB Stockholm. Jag behöver bara kliva ur hissen för att känna att det här kommer att bli hur bra som helst. Jag älskar stället från första stund!
Vi får en jättego sköterska, en barnmorskestuderande som var helt underbar och en ännu bättre
barnmorska.
Blir uppkopplad med ctg:n på en gång, som visar att värkarna fortsätter att komma tätt.
Värkarna går fortfarande bra att bara andas igenom även om de nu kräver min fulla
koncentration. Barnmorskan berömmer mig för min fina andning och jag skryter om att jag är en van yogi.
Sen är det dags för en undersökning. Jag är jättespänd på hur mycket jag öppnat mig och gisar på max 4cm. För jag hade ju bara haft värkar i 3 timmar. Så snacka om att jag blev chockad när hon sa att det var öppet 7cm!!!! Så då var det bara för Anders att hämta all packning i bilen och göra oss hemmastada.
Sista kortet som gravid! och tröjan hann jag aldrig få av mig sen förrän efteråt.
(Det hanns inte med att ta fler kort, och jag som velat ha ett sista magkort...)
Nu började det gå undan inne i magen. Smärtan blev direkt jobbigare efter undersökningen.
Jag blev tillsagd att gå omkring så mycket jag kunde och fick en sån där gåstol.
Och jag passade på att trycka i mig några mackor med under tiden.
Att stå var skitjobbigt och nu gjorde värkarna ont. I värktopparna var det nu jättesvårt att
andas ordentligt och jag fick koncentrera mig utav sjutton för att slappna av.
Nu var klockan runt 11:30 och jag ville ha akupunktur. Hon satte i nålar lite här och där.
Och nu kunde jag inte stå längre, så då vart jag placerad på en pilatesboll så jag kunde gunga på bäckenet istället under värkarna medan hon fortsatte sätta några fler nålar.
Dom började diskutera vem som skulle börja luncha, dom ville vara kvar minst 2 i rummet eftersom dom förstod att snart skulle det vara ordentlig fart. Jag började fundera på om jag med skulle försöka få i mig lite mat innan det var dags.
Då gick vattnet. Och som det gick!!! Klockan var då 11:50.
Och vattnet var jättebrunt! Bebisen hade tokbajsat i vattnet och jag vart orolig..
Lunchen var bara att glömma. För alla.
Sköterskan började sätta fast ctg:n för att i nästa sekund slita bort den igen.
För nu började krystkänningarna komma.
Upp i sängen, på alla fyra med saccosäcken framför mig att luta mig emot. Så där stod jag med rumpan mot personalen. I vilken annan situation som helst så är ju kanske inte det så trevligt. Men då var det den bäst tänktbara ställningen att stå i.
Pang boom så börjar jag krysta. Efter första krystvärken så känner jag att halva huvudet är ute.
Nästa krystning så känner jag axlarna glida förbi och sen sitter han fast vid armarna.
Då förstår ju jag att nästa värk så kommer det bara att säga slurp så är bebis ute.
Och så blev det. 3 krystvärkar, sen var Vide ute!
Det var häftigt att vara så pigg i kroppen, att känna exakt hur långt bebisen kom efter varje krystning och att få känna vad kroppen kan!!! Jag behövde inte ta i så värst mycket, kroppen skötte sig
nästan självt! Det var istället så att barnmorskan fick säga åt mig att inte krysta för mycket och att jag skulle andas ut värken. Det gick för fort.
Och att inte krysta när man inte vill göra nåt annat. Shit det var verkligen inte lätt!!
För det är ju nackdelen med att det går så fort. Kroppen hinner med att tänja sig.
Alltså sprack jag en hel del..... Lite smått här och där, förutom en stor.
Och den kände jag när den blev till. Helsike, det var det ondaste på hela förlossningen!!!
Så ihoplappningen var det som tog längst tid av alltihopa....
Men så fort det var klart så fick vi komma till rummet. Det var det som var så skönt med
BB Stockholm, att det var så smidigt att komma till rummet och göra sig hemma på en
gång och att det då var samma personal som följde med.
Så en dusch senare och lite försenad lunch så var jag jättepigg.
Adrenalinet efter förlossningen bara sprutade runt i kroppen! För jag var galet nöjd med hur det hade gått!
Jag hade tänkt innan att jag inte skulle skrika så mycket denna gång. Men det höll inte barnmorskan med om at jag borde vart tyst. Hon sa att det var i vrålet jag fick min kraft (för det var mer ett vrål än skrik,
snacka om att urkvinnan i en kom fram och jag tänkte själv vid ett tillfälle att hur fan får jag till
det här vrålet?! vart nästan rädd för mig själv..).
Och roligt lät det tydligen när jag vrålade eftersom Anders inte kunde hålla sig och garvade en del när jag frustade på... Men det kan jag bjussa på.... Bra att nån hade kul..
Men pigg var jag efter allt, och inte för att jag skuttade fram i korridoren, men jag var uppe 4 timmar efter Vide kommit ut och gick för att äta middag i samlingsrummet.
Det kan jag ju säga att jag inte gjorde efter Tuvas fl, då lämnade jag inte rummet på 2 dygn utan låg bar i sängen och orkade ingenting.
Snacka om skillnad denna gång!!
en nykläckt Vide.
Eftersom Vide hade bajjat i fostervattnet så gjordes flera andningskoller med några timmars
mellanrum. Och det visade bara bra resultat, och tur det. Annars hade vi fått stanna minst ett dygn till.
Och det ville vi verkligen inte. Vi längtade efter Tuva så det gjorde ont.
JAg ville inte ens tänka på henne för då vart jag bara ledsen och ville hem till henne!
Dagen efter vart vi utskrivna på morgonen. Men det dröjde några timmar innan vi kom oss iväg för jag fick så jäkla onda eftervärkar så jag höll på att storkna. Dom började direkt efter fl,
men där på morgonen gjorde dom skitont! Så jag fick en massa värktabletter och behövde vila upp mig lite för att orka ta tag i hemresan.
För trött började jag bli, jag kunde knappt sova på hela natten för jag var så stirrig..
Jag gick igenom förloppet gång på gång i skallen och kände mig helnöjd!
Nu hade jag haft både en långdragen och jättejobbig fl (Tuvas 48 timmar) och snabb och lätt på 5 timmar.
Gissa vilken jag tyckte var bäst?!
Jag kände att denna gång kunde jag knyta an till bebben på en gång, vilket jag hela tiden
sörjt att jag inte kunde med Tuva. Då var jag helt enkelt för utmattad för att orka med nåt alls!
Så den här förlossningen vart en revansch! Nu hajar jag äntligen vad folk pratar om som säger att föda barn är det häftigaste som finns!!!
Det blev helt utan smärtlindring denna gång, vilket jag med hade hoppats på.Det fanns inte tid för att tänka på nåt sånt utan det var bara att köra på!
Och det är ju riktigt ballt att känna precis ALLT! Det gör ju galet ont, men att kunna känna
bebisen hela tiden och hur långt den kommer i varje värk. Det är nåt speciellt det!
För det går ju an när det går så fort. Snacka om att vägen verkligen var färdigplogad!
Och att det var en pojke som kom ut, det kändes så självklart på nåt vis!
(Har jag glömt nåt nu? Tror att jag fick med det mesta.... saknar ni nåt så säg till!)
Och den dagen som jag trodde minst på att det var då han skulle komma ut. Det är ju bara några ynka procent som prickar in "rätt" dag. Så nu har vi gjort vårt att öka den statistiken.
Men när det inte satt igång under måndagen så var jag ju helt säker på att nu går jag över tiden...
Så fel jag hade!
Jag vaknar strax före 7 av att nu känns det i magen. Rejält.
Molvärken som kom från ingenstans kändes inte alls som den värk som jag haft under
de senaste veckorna. Anders hade precis åkt till jobbet och jag ville inte ringa till honom på en gång OM
det nu inte var på gång på riktigt (fast jag visste ju det, men ändå...).
Ville kolla först så jag inte bara var skitnödig.. och när jag uteslutit det och insett att idag kommer det ske, då
började jag lägga upp en plan.
Planen var att väcka Tuva, få i henne frukost och sen köra henne till dagis som vanligit
kl 9. Och SEN skulle jag ta tag i det där med födandet.
Den planen sprack ungefär direkt...
Tuva vaknar kl 7 och då har värkarna satt igång. Vi börjar äta frukost och jag tycker att
värkarna kommer så förbaskat tätt! Så jag börjar klocka.
Bomber och granater! Värkarna kommer var 3:e minut!!!
Redan från start.... Va hände med latensfasen liksom?
Nu är klockan 7:30.
Och nu känner jag väl att det börjar bli bråttom. Ringer till Anders, som inte svarar!
Väntar 2 värkar, ringer igen. Svarar fortfarande inte! Ringer då ett annat nummer till
maskinuthyrningen på jobbet där en kollega letar upp Anders.
Jag väser fram att han måste komma hem. NU. Och lägger på i örat på honom.
Nästa samtal blir till min mamma som i princip står redo med mobilen i handen.
Vi bestämmer att hon ska hämta Tuva på dagis nån gång under eftermiddan. ¨
Så då kan jag släppa det.
Sen börjar projektet med att få Tuva klar, snabbt som attans. Utan att hon märker av att hennes
mamma är helnipprig och är livrädd för att föda hemma i hallen....
Anders kommer hem, gör Tuva klar och kör henne till dagis.
Under tiden ringer jag till förlossningen. Och det är inget snack om saken. Vi ska åka in på en gång!
Efter lite sistaminuten-packning och på med tensen så kommer vi äntligen iväg strax efter 8:30.
Resan in är rätt så lugn. Värkarna fortsätter komma tätt men det går fint att andas igenom dom. Mellan värkarna så kan jag prata som vanligt.
Bla bla blaa, *aaaandas*, Bla bla blaa, *aaaandas*, Bla bla blaa, *aaaandas*,
Och varje förlossningshistoria måste nästan innehålla en parkeringsstory.
Det gör även vår historia. Fast denna gång berodde det inte på en nervös pappa som gör nåt
korkat. Nä. Nu var det så att parkeringen var full!
Ni som vart vid Danderyds förlossningar vet hur korkat liten och trång parkering det är där.
Och nu var det proppfullt och bilar hade börjat ställa sig lite här och där...
Det ville inte vi göra eftersom parkeringsvakterna är väldigt nitiska där så vi börjar snurra runt lite med bilen
och Anders precis släppa av mig vid entrén när det blir en plats ledig.
Vi var väl 3 bilar som satsade mot den, men vi hann först. Pillutta er andra!
Kl 09:50 vart vi inskrivna på BB Stockholm. Jag behöver bara kliva ur hissen för att känna att det här kommer att bli hur bra som helst. Jag älskar stället från första stund!
Vi får en jättego sköterska, en barnmorskestuderande som var helt underbar och en ännu bättre
barnmorska.
Blir uppkopplad med ctg:n på en gång, som visar att värkarna fortsätter att komma tätt.
Värkarna går fortfarande bra att bara andas igenom även om de nu kräver min fulla
koncentration. Barnmorskan berömmer mig för min fina andning och jag skryter om att jag är en van yogi.
Sen är det dags för en undersökning. Jag är jättespänd på hur mycket jag öppnat mig och gisar på max 4cm. För jag hade ju bara haft värkar i 3 timmar. Så snacka om att jag blev chockad när hon sa att det var öppet 7cm!!!! Så då var det bara för Anders att hämta all packning i bilen och göra oss hemmastada.
Sista kortet som gravid! och tröjan hann jag aldrig få av mig sen förrän efteråt.
(Det hanns inte med att ta fler kort, och jag som velat ha ett sista magkort...)
Nu började det gå undan inne i magen. Smärtan blev direkt jobbigare efter undersökningen.
Jag blev tillsagd att gå omkring så mycket jag kunde och fick en sån där gåstol.
Och jag passade på att trycka i mig några mackor med under tiden.
Att stå var skitjobbigt och nu gjorde värkarna ont. I värktopparna var det nu jättesvårt att
andas ordentligt och jag fick koncentrera mig utav sjutton för att slappna av.
Nu var klockan runt 11:30 och jag ville ha akupunktur. Hon satte i nålar lite här och där.
Och nu kunde jag inte stå längre, så då vart jag placerad på en pilatesboll så jag kunde gunga på bäckenet istället under värkarna medan hon fortsatte sätta några fler nålar.
Dom började diskutera vem som skulle börja luncha, dom ville vara kvar minst 2 i rummet eftersom dom förstod att snart skulle det vara ordentlig fart. Jag började fundera på om jag med skulle försöka få i mig lite mat innan det var dags.
Då gick vattnet. Och som det gick!!! Klockan var då 11:50.
Och vattnet var jättebrunt! Bebisen hade tokbajsat i vattnet och jag vart orolig..
Lunchen var bara att glömma. För alla.
Sköterskan började sätta fast ctg:n för att i nästa sekund slita bort den igen.
För nu började krystkänningarna komma.
Upp i sängen, på alla fyra med saccosäcken framför mig att luta mig emot. Så där stod jag med rumpan mot personalen. I vilken annan situation som helst så är ju kanske inte det så trevligt. Men då var det den bäst tänktbara ställningen att stå i.
Pang boom så börjar jag krysta. Efter första krystvärken så känner jag att halva huvudet är ute.
Nästa krystning så känner jag axlarna glida förbi och sen sitter han fast vid armarna.
Då förstår ju jag att nästa värk så kommer det bara att säga slurp så är bebis ute.
Och så blev det. 3 krystvärkar, sen var Vide ute!
Det var häftigt att vara så pigg i kroppen, att känna exakt hur långt bebisen kom efter varje krystning och att få känna vad kroppen kan!!! Jag behövde inte ta i så värst mycket, kroppen skötte sig
nästan självt! Det var istället så att barnmorskan fick säga åt mig att inte krysta för mycket och att jag skulle andas ut värken. Det gick för fort.
Och att inte krysta när man inte vill göra nåt annat. Shit det var verkligen inte lätt!!
För det är ju nackdelen med att det går så fort. Kroppen hinner med att tänja sig.
Alltså sprack jag en hel del..... Lite smått här och där, förutom en stor.
Och den kände jag när den blev till. Helsike, det var det ondaste på hela förlossningen!!!
Så ihoplappningen var det som tog längst tid av alltihopa....
Men så fort det var klart så fick vi komma till rummet. Det var det som var så skönt med
BB Stockholm, att det var så smidigt att komma till rummet och göra sig hemma på en
gång och att det då var samma personal som följde med.
Så en dusch senare och lite försenad lunch så var jag jättepigg.
Adrenalinet efter förlossningen bara sprutade runt i kroppen! För jag var galet nöjd med hur det hade gått!
Jag hade tänkt innan att jag inte skulle skrika så mycket denna gång. Men det höll inte barnmorskan med om at jag borde vart tyst. Hon sa att det var i vrålet jag fick min kraft (för det var mer ett vrål än skrik,
snacka om att urkvinnan i en kom fram och jag tänkte själv vid ett tillfälle att hur fan får jag till
det här vrålet?! vart nästan rädd för mig själv..).
Och roligt lät det tydligen när jag vrålade eftersom Anders inte kunde hålla sig och garvade en del när jag frustade på... Men det kan jag bjussa på.... Bra att nån hade kul..
Men pigg var jag efter allt, och inte för att jag skuttade fram i korridoren, men jag var uppe 4 timmar efter Vide kommit ut och gick för att äta middag i samlingsrummet.
Det kan jag ju säga att jag inte gjorde efter Tuvas fl, då lämnade jag inte rummet på 2 dygn utan låg bar i sängen och orkade ingenting.
Snacka om skillnad denna gång!!
en nykläckt Vide.
Eftersom Vide hade bajjat i fostervattnet så gjordes flera andningskoller med några timmars
mellanrum. Och det visade bara bra resultat, och tur det. Annars hade vi fått stanna minst ett dygn till.
Och det ville vi verkligen inte. Vi längtade efter Tuva så det gjorde ont.
JAg ville inte ens tänka på henne för då vart jag bara ledsen och ville hem till henne!
Dagen efter vart vi utskrivna på morgonen. Men det dröjde några timmar innan vi kom oss iväg för jag fick så jäkla onda eftervärkar så jag höll på att storkna. Dom började direkt efter fl,
men där på morgonen gjorde dom skitont! Så jag fick en massa värktabletter och behövde vila upp mig lite för att orka ta tag i hemresan.
För trött började jag bli, jag kunde knappt sova på hela natten för jag var så stirrig..
Jag gick igenom förloppet gång på gång i skallen och kände mig helnöjd!
Nu hade jag haft både en långdragen och jättejobbig fl (Tuvas 48 timmar) och snabb och lätt på 5 timmar.
Gissa vilken jag tyckte var bäst?!
Jag kände att denna gång kunde jag knyta an till bebben på en gång, vilket jag hela tiden
sörjt att jag inte kunde med Tuva. Då var jag helt enkelt för utmattad för att orka med nåt alls!
Så den här förlossningen vart en revansch! Nu hajar jag äntligen vad folk pratar om som säger att föda barn är det häftigaste som finns!!!
Det blev helt utan smärtlindring denna gång, vilket jag med hade hoppats på.Det fanns inte tid för att tänka på nåt sånt utan det var bara att köra på!
Och det är ju riktigt ballt att känna precis ALLT! Det gör ju galet ont, men att kunna känna
bebisen hela tiden och hur långt den kommer i varje värk. Det är nåt speciellt det!
För det går ju an när det går så fort. Snacka om att vägen verkligen var färdigplogad!
Och att det var en pojke som kom ut, det kändes så självklart på nåt vis!
(Har jag glömt nåt nu? Tror att jag fick med det mesta.... saknar ni nåt så säg till!)
bvc-tant på hembesök
Först ett grattis till Angelica som igår fick en son (jag som var bombis på en tjej...)
Idag kom bvc-sköterskan hit. Det blev ett ganska kort besök eftersom jag inte hade några frågor.
Allt flyter ju på sådär oförskämt bra!
Vide hade ökat på fint i vikt. 3840g. Alltså 190g uppåt.
Snart väger han som Tuva gjorde vid födseln (3870g).
Annars har dagen varit lugn. Tuva har röjt på dagis och jag har storröjt bland hennes leksaker.
och torkat spyor..... Är nu inne på outfit nummer 3....
Idag kom bvc-sköterskan hit. Det blev ett ganska kort besök eftersom jag inte hade några frågor.
Allt flyter ju på sådär oförskämt bra!
Vide hade ökat på fint i vikt. 3840g. Alltså 190g uppåt.
Snart väger han som Tuva gjorde vid födseln (3870g).
Annars har dagen varit lugn. Tuva har röjt på dagis och jag har storröjt bland hennes leksaker.
och torkat spyor..... Är nu inne på outfit nummer 3....
Första veckan som 2-barnsmorsa!
Första veckan- check!
Allt har gått över förväntan. Egentligen summerar det allt. Men hur kul inlägg är det?!
Nä! så jag ordbajsar på lite mera!
Vide:
Den här bilden säger det mesta om Vide. Han sover. Och sover...
Sover han inte så äts det eller bajsas. Och sen sovs det, igen.
Och han behöver inte alls ligga som en groda på nåns mage, utan den här bebben kan ligga och sova alldeles själv! DET kunde inte Tuva, som sov på in mage i 4 månader, dag som natt.
Det gör ju att jag kan göra lite mer vad jag vill när han sover!
Överhuvudtaget är han så olik Tuva som det går. Hon var ett yrväder från sekund ett och är det fortfarande, och spädbarnstiden med henne var minst sagt att fullt sjå...
Vide är lugn, har hittills skrikit väldigt lite. Vi märker knappt av honom!
På ett bra sätt..
Nätterna är än så länge inte alls jobbiga. Vi har samsovit hela nätterna, jag liggammar så jag lägger bara honom i position och sen slocknar jag medan han äter på, och vaknar nästa gång det är
matdags igen efter 2-3 timmar. Byter blöja har bara behövts nån gång per natt.
Och eftersom jag sover så pass bra på nätterna blir det inte samma behov att sova ikapp på dagen, även om det är skönt med en liten paus ändå.
Men livet handlar inte om att få sova, vilket jag räknat kallt med innan!
Och så länge vi har det så här bra, då har jag inte ett dyft att klaga på!
Storasyster Tuvaluva:
Hon älskar sin lillebror och säger flera gånger om dagen att hon gillar honom.
Det är viktigt för henne att bebisen är med på allt hon gör, hon ska visa alla saker för
honom, vill gärna att han är med vid bordet när vi äter osv.
Hon blir arg om vi inte säger till när det är bytablöj-dags för då vill hon hjälpa till!
Så än så länge har vi inget problem där heller.
Men visst märker vi på henne att hon tycker att det är konstigt.
Hon har gått tillbaks till att vilja ha blöja mer igen (vilket hon såklart då får ha, det är ju bara tillfälligt), hon är lite svårare att natta, vill inte ha sin astmamedicin längre, äter lite sämre med.
Lite såna saker....
Men överlag så tar hon det jättebra. Vi är jättenoga med att lyssan på henne och hålla fokus på vad hon tänker och tycker. Mest blir det såklart Anders som får ta henne, men jag försöker så fort jag får chansen att umgås med henne. Gosa i soffan, pyssla, bygga lego osv.
Det är ju jätteviktigt att hon och jag får kvalitetstid tillsammans. Utan varken bebisen eller pappsen.
Bara hon och jag.
Det är svårt nu när jag ska mata mest hela tiden. Men hon är än så länge inte störd över att han äter medans vi umgås.
Och råkar mitt knä bli ledigt i soffan, då är hon snabb dit!!
Jag- kropp å knopp:
Jag mår oförskämt bra. Jag är pigg, känner mig harmonisk trots att jag fortfarande är lite väl
speedad kanske. Men jag trivs med mitt liv!
JAg med alla mina issues har under många många år haft svårt att känna mig glad
så särskilt långa stunder, så detta är nog rekordet i måbrahet för min del.
Happy mama!
Att det blir ungefär 1% på dygnet kvar till bara mig, det gör mig inte ett skvatt just nu.
Kroppen börjar sakta återhämta sig efter allt den har utsatts för de senaste månderna.
Foglossningen har släppt sitt stenhårda tag, även om det gör ont fortfarande så är det inte
ens i närheten av den smärta som jag hade.
Eftervärkarna har lugnat ner sig även om det kommer nån körare ibland. Men igår kunde jag sluta ta smärtstillande tabletter. Skönt.
Dom undre regionerna är dock fortfarande rätt så paj.
Alla sprickor där gör sig påminda och jag får kleta på med salvan ofta.
Det kommer nog kännas länge. Men jag kan sitta längre stunder nu ialla fall...
Allt vatten börjar nu komma ut ur kroppen och vikten börjar rasa. Vilket gör mig mycket nöjd!
Jag ser ut som en plufs i nyllet men jag känner redan på kläderna att jag krymper.
Ca 7kg har jag blivit av med på en vecka.
Jag hann aldrig göra slutvägningen (den sista vart typ 1,5vecka innan) så jag vet inte vad
vågen stannade på. Men jag får utgå från senaste vägningen som slutad på +19-20kg.
Nu känner inte jag at jag måste gå ner alla dom kilona för att bli nöjd eftersom jag
startade på rejält minus från förra gången (och då vägde jag inte mycket heller..)
Så jag har 10kg kvar.
Så snart kommer jag kunna ha några vanliga byxor (de som var för stora förut).
Men än så länge kommer jag inte i några alls och bara ett par leggins.
Har tydligen massa vatten i hela benen för alla leggins och tights är för smala i benen...
Jag provade nyss den jeanskjol som jag köpte på hösten när Tuva var liten.
Vet inte vilket storlek det var eftersom jag direkt klippte av storlekslappen (alltså var det
storlek gigant...).
Kommer inte ihåg exakt när jag köpte den, men det kanske var typ 2-3månader efter
den förlossningen. När jag ändå gått ner en massa och tyckte att jag krympt så pass
att jag kunde lägga pengarna på en ny kjol.
Och vet ni?! Den var nästan för stor! Redan!! Efter bara en vecka!
VICTORY!!!
Allt har gått över förväntan. Egentligen summerar det allt. Men hur kul inlägg är det?!
Nä! så jag ordbajsar på lite mera!
Vide:
Den här bilden säger det mesta om Vide. Han sover. Och sover...
Sover han inte så äts det eller bajsas. Och sen sovs det, igen.
Och han behöver inte alls ligga som en groda på nåns mage, utan den här bebben kan ligga och sova alldeles själv! DET kunde inte Tuva, som sov på in mage i 4 månader, dag som natt.
Det gör ju att jag kan göra lite mer vad jag vill när han sover!
Överhuvudtaget är han så olik Tuva som det går. Hon var ett yrväder från sekund ett och är det fortfarande, och spädbarnstiden med henne var minst sagt att fullt sjå...
Vide är lugn, har hittills skrikit väldigt lite. Vi märker knappt av honom!
På ett bra sätt..
Nätterna är än så länge inte alls jobbiga. Vi har samsovit hela nätterna, jag liggammar så jag lägger bara honom i position och sen slocknar jag medan han äter på, och vaknar nästa gång det är
matdags igen efter 2-3 timmar. Byter blöja har bara behövts nån gång per natt.
Och eftersom jag sover så pass bra på nätterna blir det inte samma behov att sova ikapp på dagen, även om det är skönt med en liten paus ändå.
Men livet handlar inte om att få sova, vilket jag räknat kallt med innan!
Och så länge vi har det så här bra, då har jag inte ett dyft att klaga på!
Storasyster Tuvaluva:
Hon älskar sin lillebror och säger flera gånger om dagen att hon gillar honom.
Det är viktigt för henne att bebisen är med på allt hon gör, hon ska visa alla saker för
honom, vill gärna att han är med vid bordet när vi äter osv.
Hon blir arg om vi inte säger till när det är bytablöj-dags för då vill hon hjälpa till!
Så än så länge har vi inget problem där heller.
Men visst märker vi på henne att hon tycker att det är konstigt.
Hon har gått tillbaks till att vilja ha blöja mer igen (vilket hon såklart då får ha, det är ju bara tillfälligt), hon är lite svårare att natta, vill inte ha sin astmamedicin längre, äter lite sämre med.
Lite såna saker....
Men överlag så tar hon det jättebra. Vi är jättenoga med att lyssan på henne och hålla fokus på vad hon tänker och tycker. Mest blir det såklart Anders som får ta henne, men jag försöker så fort jag får chansen att umgås med henne. Gosa i soffan, pyssla, bygga lego osv.
Det är ju jätteviktigt att hon och jag får kvalitetstid tillsammans. Utan varken bebisen eller pappsen.
Bara hon och jag.
Det är svårt nu när jag ska mata mest hela tiden. Men hon är än så länge inte störd över att han äter medans vi umgås.
Och råkar mitt knä bli ledigt i soffan, då är hon snabb dit!!
Jag- kropp å knopp:
Jag mår oförskämt bra. Jag är pigg, känner mig harmonisk trots att jag fortfarande är lite väl
speedad kanske. Men jag trivs med mitt liv!
JAg med alla mina issues har under många många år haft svårt att känna mig glad
så särskilt långa stunder, så detta är nog rekordet i måbrahet för min del.
Happy mama!
Att det blir ungefär 1% på dygnet kvar till bara mig, det gör mig inte ett skvatt just nu.
Kroppen börjar sakta återhämta sig efter allt den har utsatts för de senaste månderna.
Foglossningen har släppt sitt stenhårda tag, även om det gör ont fortfarande så är det inte
ens i närheten av den smärta som jag hade.
Eftervärkarna har lugnat ner sig även om det kommer nån körare ibland. Men igår kunde jag sluta ta smärtstillande tabletter. Skönt.
Dom undre regionerna är dock fortfarande rätt så paj.
Alla sprickor där gör sig påminda och jag får kleta på med salvan ofta.
Det kommer nog kännas länge. Men jag kan sitta längre stunder nu ialla fall...
Allt vatten börjar nu komma ut ur kroppen och vikten börjar rasa. Vilket gör mig mycket nöjd!
Jag ser ut som en plufs i nyllet men jag känner redan på kläderna att jag krymper.
Ca 7kg har jag blivit av med på en vecka.
Jag hann aldrig göra slutvägningen (den sista vart typ 1,5vecka innan) så jag vet inte vad
vågen stannade på. Men jag får utgå från senaste vägningen som slutad på +19-20kg.
Nu känner inte jag at jag måste gå ner alla dom kilona för att bli nöjd eftersom jag
startade på rejält minus från förra gången (och då vägde jag inte mycket heller..)
Så jag har 10kg kvar.
Så snart kommer jag kunna ha några vanliga byxor (de som var för stora förut).
Men än så länge kommer jag inte i några alls och bara ett par leggins.
Har tydligen massa vatten i hela benen för alla leggins och tights är för smala i benen...
Jag provade nyss den jeanskjol som jag köpte på hösten när Tuva var liten.
Vet inte vilket storlek det var eftersom jag direkt klippte av storlekslappen (alltså var det
storlek gigant...).
Kommer inte ihåg exakt när jag köpte den, men det kanske var typ 2-3månader efter
den förlossningen. När jag ändå gått ner en massa och tyckte att jag krympt så pass
att jag kunde lägga pengarna på en ny kjol.
Och vet ni?! Den var nästan för stor! Redan!! Efter bara en vecka!
VICTORY!!!
